Årets sista dag

I dag är det sista dagen på året, Nils. Din första nyårsafton.

Året som gått har det absolut bästa hänt oss, när du kom Nils. Den största och vackraste gåvan kom till mamma och pappa. Älskade, underbara Nils!

Samtidigt har det varit det absolut värsta året man kan tänka sig. Det är med blandade känslor vi lämnar det bakom oss.

Men det är med en enhetlig känsla du lever i våra hjärtan, Nils. Mamma och pappa älskar dig. Villkorslöst.

Nu har du kommit två gånger

Två gånger har du nu besökt mig i mina drömmar, Nils. Första gången log du mot mig, det var helt underbart. Sen dog du.

Andra gången mådde du inte bra, och pappa och jag fick inte gå in till dig. Till slut smet vi in ändå och tog upp dig och höll dig i vår famn. Sköterskan sa att det inte fanns något att göra för att rädda dig. När du låg i min famn mådde du bättre, precis som det var när du var här hos oss, Nils. Pappa och jag fick åka hem. Palliativ vård, vi visste att vi skulle förlora dig. Igen. Men vi fick hålla dig, vi fick känna din lilla kropp i vår famn igen och det var underbart, Nils. Du är underbar.

I dag blir du åtta månader

Jag tror att du skulle fått så många julkalppar i går, Nils, så många att du nästan storknat. Du skulle nog blivit rädd för tomten, men funnit tröst i pappas trygga famn. Vi är så många som saknar dig, älskade barn.

I dag, för att fira din åttamånadersdag, skulle vi ha legat nära, pappa, du och jag, busat i sängen, lekt med dina nya leksaker, och njutit av att vara tillsammans. Vår lilla familj.

Julafton

Mamma och pappa älskar dig.

Du lilla gran

Nu stundar julen, Nils, din allra första jul. Jag tror att du skulle gillat att sitta vid granen och titta på kulorna, kanske dra lite i glittret och sticka dina små fingrar på barren. Julklappssnörena under granen skulle nog också fångat din uppmärksamhet.

Men allt är bara gissningar Nils, allt är bara drömmar.

Du har fått en gran, Nils. Mamma och pappa hoppas att du tycker den är fin. Vi saknar dig och tomheten efter dig är så stor och saknaden så smärtsam. Vår fina, älskade unge!

Att göra allt

För några veckor sedan var jag på gravidgympa, Nils. En massa tjockisar som skuttar (nåja...) runt tillsammans. Som avslutning var det avslappning och vi låg där på varsin matta och la händerna på våra barn i magen. Jag la en hand på magen - på lillasyster/bror - och en hand på hjärtat - på dig.

Men när stereon spelade "Everything I do, I do it for you" så brast det för mamma. Jag grät hejdlöst och saknade dig så otroligt mycket. Jag önskar så starkt att jag fick göra allt för dig, älskade Nils.

Du saknas hela tiden, Nils. Mamma och pappa älskar dig.

Sju månaders tomhet

Snön faller i dag, Nils.

Tänk om du hade varit här, Nils! Då hade vi gjort en snögubbe i dag, med en morot som näsa. Kanske en liten snöbollslykta också. Du hade blivit röd och fin på kinderna av kylan och sen hade vi gått in och tänt en brasa. Du hade suttit i min famn och slumrat i värmen och jag hade njutit av värmen från din lilla kropp. Jag hade njutit av din närvaro.

Det gör så ont utan dig, Nils. Det gör så ont att inte känna din lilla kropp i min famn. Det gör så ont att åka till din grav och tända ljus.

Livet med dig var perfekt. Om knappt 20 minuter är klockan 15.10 och det var då, för sju månader sen, livet slutade.

En kämpe - precis som du

Jag hoppas att ditt syskon blir lika söt som du. Fast om hon/han bara blir en tiondel så söt så är det tillräckligt. Jag hoppas att ditt syskon luktar sådär gott och sover sådär sött som du gjorde, Nils. Jag önskar att ditt syskon är en kämpe - precis som du.

Jag hoppas att ditt syskon får stanna hos oss.

Ingen kan ta din plats i mammas och pappas hjärtan Nils, men där finns plats för fler. Du kommer alltid ha din stora plats och du kommer få en plats i ditt syskons hjärta också. Du kommer bli den bästa storebrodern man kan önska sig, du kommer alltid vaka över dina småsyskon. Men hur många barn vi än får som kommer vi alltid ha ett barn för lite, Nils. Du kommer alltid att saknas.

Du kommer att bli en perfekt storebror, Nils! Mamma och pappa är så stolta över dig.

Första advent

I går var det första advent, och om du hade varit hos oss hade vi ställt fram adventsljusstakar och bakat lussekatter i går. Du hade nog fått smaka lite av det nybakta, även om mamma och pappa innan hade bestämt att du inte skulle få äta sånt före din ettårsdag. Vi hade nog gått en liten promenad och sett det slaska i går och sett fram emot att det då braskar på julen.

Men här lyser inga adventsljusstakar, Nils. Här bakades det inga lussekatter och mamma och pappa längtar inte alls till jul. Inte ett dugg.

När det är stjärnklart tittar vi upp mot himlen mot din stjärna, Nils. Det är den vackraste av dem alla.

Omöjligt

Nils, ibland kan jag få för mig att jag kommer få träffa dig igen. Ibland tänker jag att "det ska jag göra med Nils". Det var ju så kort tid sen du låg i min mage och pappa och jag drömde om allt vi skulle få göra tillsammans med dig. Det var så kort tid sen mamma och pappa hade drömmar.

Om du hade varit här nu Nils, hade vi nog suttit i soffan och busat. Kanske hade vi läst i en bok och härmat hur djuran låter. Jag tror du hade skrattat när jag härmade kossorna och tuppen. Jag hade klappat dig på kinden och tittat på dig, full av kärlek. Tiden hade fått stå stilla.

När du var här hos oss fanns det inget annat som var viktigt, det fanns bara du. Jag hade velat ha det så för alltid.

Nils sju månader

Stora killen! Jag önskar så att jag fick kittla dig under fötterna i dag.

I dag har solen skinit över ett snötäckt landskap. Det är vackert, men det är inte livet utan dig.

Du finns inte hos oss

För sju månader sedan låg du i min mage, Nils. Men i natt för sju månader sedan satte värkarna igång och du kom till oss. Du är det vackraste barnet som världen någonsin skådat och vi gav dig så mycket kärlek vi hann.

Det är så orättvist att du inte fick stanna, Nils. Det är så orättvist att vi inte får ha dig hos oss och älska dig hela våra liv.

Du finns i våra hjärtan och vi finns alltid med dig.

Mamma och pappa älskar dig oändligt mycket.

Nils kom tillbaka

Jag vet att du inte kan, men jag önskar det högst av allt!

Sorgens dag

Värmen och glädjen kommer över mig när jag tänker på dig, Nils. Men sorgen ligger så nära och saknaden gör så ont.

I dag är det fint väder och i dag hade vi nog gått en långpromenad och sjungit och lekt tittut du och jag. För i dag skulle varit en alldeles vanlig dag. Vanlig och alldeles underbar.

I dag firar vi minnet av Nils. I dag tittar vi på klockan i hallen som stannat på 15.10. I dag går vi till graven och tänder ljus, för i dag är det sex månader sedan vår älskade Nils dog.

Tomma blad

I helgen läste jag din bok "Mina första år". Jag minns hur pappa och jag fyllde i den innan du kom till oss med förslag på namn och där vi skrev hur mamma och pappa träffades. Jag minns hur vi fyllde i boken när du var hos oss. Under "Högtider" fyllde vi i ditt dop som var på din fyradagarsdag. Vi fyllde också i promenaden och premiärbadet hemma på din enveckasdag.

Det är så många sidor vi inte kan fylla i, Nils. Det är så många tomma blad. Den boken skulle räcka ända till ditt första sommarlov, men det fick du aldrig uppleva. De tomma sidorna stirrade tillbaka på mig och tomheten utan dig blev så uppenbar, ja den blev nästan hånfull.

Det sitter en liten hårtuss på en av sidorna, den klippte vi bort från ditt lilla huvud den 7 maj. Kanske skulle vi skrivit in det som en högtid också.

I går var det fars dag och jag vet att du var nära din pappa lite extra just i går. Om pappa hade en sån bok som du har skulle vi skrivit in det som en högtid. "Min första fars dag." Din pappa är världens bästa och vackraste pappa och det är så sorgligt att du inte kan vara här hos honom. Det gör så ont att se honom sakna dig.

Vårt livs resa

Min man och jag hade bokat en resa till Paradisön, där livet ler mot oss i kapp med serveringspersonalen. Vi satt hela dagar och fantiserade och planerade, det här skulle bli vårt livs resa! Vi beställde hem broschyrer och läste på Internet, pratade lite med människor som besökt ön och som bor där. Vi förstod att det kunde regna vissa dagar, vi förstod att nätterna kan bli långa, men vi visste också att vi var redo för det. Vi kunde ta det, med tanke på alla fördelar som livet på ön för med sig.

Resdagen närmade sig, vi var pirriga och lyckliga. Så kom dagen, vi klev på planet och blev väl omhändertagna. Vi skålade och skrattade tillsammans och såg varandra djupt i ögonen. Nu var vi äntligen på väg, nu kunde inget hindra oss!

Flygturen blev inte så lång som vi trott, och när vi landade var vi inte framme. Efter fem dagar på ön såg vi att allt blev svart, alla hus bombades sönder och alla växter dog. Efter ytterligare 12 dagar blev det otäckt tyst. Jag och min man stod hand i hand i helvetet på jorden och tårarna rann nedför våra kinder. Allt vi levt för var borta. Vi stod mitt i vårt livs resa och vi kan inte flyga hem.

Vi är kvar i den svarta staden. Husen ligger bredvid varandra, tomma och rasade. Växterna är fortfarande döda, kanske kan det komma några knoppar om en tid. Kanske, om vi vårdar dem. Till helvetet kommer våra familjer och vänner och hälsar på ibland, men det är dyrt att köpa biljett. Resan är jobbig. Några tror att det går fort att bygga upp staden igen, några tror att växterna redan är på väg tillbaka och när de ser att så inte är fallet kan det dröja till nästa besök.

Några av husen har fasader och vissa väljer att se det. Men fasaden är bräcklig och bakom den bubblar det av lera och smuts. Ett rum har vi dock byggt upp, det vackraste rummet av alla. Mitt i rummet står Nils och i rummet bor alla minnen.

Min man och jag kan inte bygga upp staden fort, vi har ont om material. Vi använder små stunder av andetag och ögonblick av skratt, men vi måste alltid bo här. Vi kommer nog få det fint igen, vi kommer antagligen orka bygga upp det mesta. Men vi får bygga i resterna av det som var, de kommer alltid vara en del av våra liv. Och vi måste bo här. Vi vill bo här.

Tiden läker inga sår och tiden bygger inga städer.

Drömmar

Jag har inga drömmar längre, Nils. De drömmar jag hade begravdes tillsammans med dig.

Jag saknar dig min fina pojke.

Stunder att minnas

Ibland kommer jag precis ihåg hur det var att ha dig här, Nils. Jag blir varm i kroppen och alldeles glad när jag minns hur det var att hålla dig i min famn, att se din lilla mun röra sig när du sov, att möta din blick, att pussa dig på kinden och att vara dig nära.

Men så minns jag hur det är nu, sorgen kommer över mig. Jag minns hur det var att ha dig här med vetskapen om att du inte skulle få stanna. Jag minns när vi fick veta att du kommer att dö. Jag minns att jag var så rädd för att du skulle dö och jag minns att jag visste att jag inte kunde fortsätta leva utan dig. Jag minns när vi höll dig och du tog dina sista andetag. Din död är så smärtsamt nära. Livet utan dig är så tomt.

Nils, du är glädjen.
Det är saknaden som är sorgen.

Hipp, hipp hurra

I dag är det sex månader sedan du kom till oss, min fina älskade pojke. Åh vad vi skulle myst i dag, du, pappa och jag. Legat länge i sängen, gått promenad i solen och kanske hade du gillat att sitta på grusgången och plocka med de små gruskornen. "Inte stoppa i munnen" hade mamma och pappa sagt till dig. Kanske hade du skrattat åt oss.

Livet hade varit så underbart.

Du saknas här på jorden.

Nils är död. Han kan inte sova i sin vagn.

I går var det kalas Nils. Jag pratade med dina kusiner och din minsta kusin frågade om dig. Jag och hennes storebror påminde henne om att du är död.

"Lille Nils är död. Han är i himlen." sa storkusinen.

"Nils är död. Han kan inte sova i sin vagn. Han får sova i himlen." sa lillkusinen.

Mamma grät och saknade dig extra, extra mycket. Jag fick läsa saga för dina kusiner och hoppas du också hörde om kossan, kossans barn och kalvens pappa. Gjorde du det, Nils?

Det gör också ont

Tiden med dig var den bästa, Nils. Livet utan dig är väldigt tomt och allt påminner om dig och hur livet kunde varit.

Häromdagen var jag och storhandlade. Även denna gång fick jag gå förbi de små söta stövlarna, barnböckerna och blöjorna. Även denna gång fick jag snegla längtansfullt mot hyllorna med barnmat, nappflaskor och tvättlappar men istället gå till den sorgliga hyllan med gravljus. Även denna dag fick jag sakna dig och veta att jag aldrig mer får pussa din lilla mun.

Sol i dag

I dag har solen skinit och pappa och jag har varit i trädgården och fixat lite inför vintern. Om livet hade varit snällt hade du varit med oss och den här söndagen hade varit som vilken underbar söndag som helst. Men. I dag är det fem månader sedan vi tre satt i sängen och du tog dina sista tappra andetag när du låg i vår famn. I dag är det fem månader sedan du dog.

I fem månader har vi fått klara oss utan varandra, älskade barn. Hur har du det? Saknar du mamma och pappa? Vi saknar dig.

Nu ska vi åka till din grav, ta bort lite höstlöv och sjunga om Trollmor, den som du tyckte så mycket om.

Namnsdag

Grattis på namnsdagen kära barn.

Det är så mycket jag vill säga till dig men orden stockar sig i halsen tillsammans med gråten.

En liten stund i taget

Små, små stunder i taget. Så lärde du oss att leva Nils. Små, små stunder i taget lever vi fortfarande. Ibland mår vi ganska bra. Ibland mår vi som rödgråtna ögon, fast det kanske inte alltid syns. Glädjen och sorgen över dig har vi alltid med oss och du gjorde oss så rika. Vi saknar dig, Nils.

Den första

I dag är det den första oktober och för fem månader sen var det den fösta maj. Det var den första dagen vi vaknade upp hemma tillsammans. Jag minns det som igår, jag minns hur vi låg nära, pappa, du och jag. Jag minns hur vi andades tillsammans och hoppades få uppleva en liten stund till ihop. En timma till. En morgon till.

Varje stund med dig, Nils var de bästa och mest värdefulla.

Kalas i går

I går var vi på kalas, Nils. Du saknades.

På din femmånadersdag

Grattis min älskade son! Så stor du skulle ha blivit. Så mysigt vi skulle haft det i dag. Så många eskimåpussar du skulle fått. Kanske skulle vi åkt till stan och jag skulle skämma bort dig och köpa något fint. (Men du skulle nog gillat snörena bäst.) Jag tror att vi skulle lyssnat på den där skivan som du fick av Charlotte, den vi lyssnade så mycket på när du låg i min mage. Jag vet att vi skulle gosat. Jag vet att vi skulle uppskattat varandra.

I dag är det den vackraste höstdagen till din ära.

Kossor

Nils, nu har vi kossor här hemma. Jag tror du skulle tyckt om att titta på dem. De har små kalvar också, de är jättesöta.

Just i dag saknar jag att inte kunna pussa din lilla näsa, min älskade son.

Löven är som vackrast när de faller

Jag faller med höstlöven. Singlar sakta, lite betänksamt ner mot marken. Hinner tänka men kan inte undvika fallet. Kan inte undvika att landa på den hårda, kalla, fuktiga marken.

Men med mig faller du. Med mig landar du. Du finns inom mig och aldrig, aldrig kommer vi lämna varandra.

Älskade Nils, din första höst fick du inte leva.

Trasig

Du var så vacker och utanpå var du helt perfekt. Men innuti var du trasig och det gick inte att laga. Därför dog du.

Du lämnade mamma och pappa trasiga. Alla ser det inte och vissa verkar tro att vi redan är hela innuti. Men vi kan aldrig bli lagade på insidan, vi kan aldrig bli hela igen. Hur skulle vi kunna bli det? Mitt i allt det trasiga bär vi dig, du finns alltid med.

I dag fick du inte leva

I dag är det den 15 september. Vilken dag som helst, egentligen. Men i dag fick du inte leva. Inte i dag heller.

Vi saknar dig.

Fyra månader sedan

Vi visste att det skulle ta slut, men vi visste inte när.

När du vaknade med oss din sjuttonde dag så vaknade du till den sista. Du låg i pappas och min famn. Du åt. Vi sjöng för dig. Du hann aldrig leva färdigt, du hann knappt börja leva.

Just nu för fyra månader sedan hade vi dig nära. Just nu för fyra månader sedan låg du i vår famn. Just nu för fyra månader sedan levde du.

Vi visste att det skulle ta slut, men vi kunde inte förbereda oss på slutet.

Vi älskar dig.

Du, pappa, mamma och Babybjörn

I dag skulle vi gått i skogen och plockat svamp, du skulle suttit i en Babybjörn på pappas bröst. Men det regnade nästan hela dagen så det blev inställt.

Fy fan vad jag önskar att det var hela sanningen.

Saknar, saknar, saknar

I dag har jag saknat dig sådär extra mycket min älskade son. Jag är så ledsen för att jag aldrig pussade dina små fötter. Eller gjorde jag det? Jag är så ledsen för att jag inte minns.

2008

2008 - året då livet kom med döden i handen. Jag önskar mig ett annat 2009.

Men det enda jag vill ha kan jag aldrig få.

Jag är en bullmorsa

I dag har jag bakat pizzabullar. "Perfekta att ha med i ryggan på utflykt" stod det. I söndags kokade jag äppelmos.

Märker man när man blir sjuk av sorg eller kommer det plötsligt en dag då man helt enkelt inte vaknar upp?

Barnvagnspromenad och leenden

Grattis Nils på din fyramånadersdag!

I dag skiner solen och i dag skulle vi gått en promenad och uppskattat att det är lite varmt ute. Höstsolen skulle smekt våra ansikten och jag skulle hållit upp dig mot himlen och lekt flygplan. När vi kom hem skulle du legat på en filt i köket och plockat med dina leksaker medan jag lagade mat. Jag skulle pussat dig på magen och du skulle gett mig ett underbart leende.

Det är vad vi skulle gjort. Men i dag åker pappa och jag till din grav, torkar varandras tårar och saknar dig.

Den sämsta månaden var inte så dålig ändå

Innan du blev till, Nils, hade vi en annan bebis i magen. Men den stannade inte så länge, bara knappt tre månader. I december 2006 fick vi beskedet att den dött i min mage och mamma fick sövas och skrapas. Strax innan det bröt pappa nyckelbenet, och det var dagen innan han skulle börja sitt nya jobb.

Pappa och jag var överens om att december 2006 var den sämsta månaden någonsin.

Men sen dog du. Älskade, underbara barn.

Jag minns

Mina armar minns fortfarande tyngden av din kropp, min näsa minns din lukt.

Mamma och pappa kommer aldrig att glömma dig, Nils.

En ovanlig kväll som blir vanlig

Nu är det den 11:e igen. Kvällen före den 12:e och den sista kvällen. Nu är det nästan tre månader sen du dog.

Den 11:e och 12:e borde vara alldeles vanliga. Den enda dagen som skulle varit speciell är den 25:e. Så här dags skulle vi ha fått dig att somna, du skulle kanske busat lite och varit vaken lite för länge, kanske skulle du gnällt lite så jag fick bära dig och hålla dig nära, nära. Du kanske skulle varit extra tuttig och bara velat snutta, inte äta. Kanske skulle jag blivt lite trött på att du aldrig somnade, men jag skulle aldrig någonsin blivit trött på dig.

Nu sitter jag i sängen, samma säng som du låg i för tre månader sen, och gråter. Jag skakar och saknar dig. Jag är otröstlig. Pappa är otröstlig. Vi tar upp varandra i famnen och vaggar, vi saknar dig. Vi är trötta på att sakna dig.

Vi älskar dig.

En undran

När går livet från svart till ljus-svart?

Pappa klipper gräset nu, Nils, och mamma har varit hos hästen. Han äter med hela ansiktet och jag fick torka rent honom efteråt. I brist på bebis får jag leka mamma till min häst.

Jag saknar dig så det värker.

En reflektion

Gravljus står inte bland barnsakerna i affären.

Sprit

Jag förknippar bebislukt med sprit. Jag förknippar lycka med sorg och liv med död. Ingenting blev alls som det skulle bli.

När Nils får syskon vill vi inte ligga på intensiven och behöva sprita våra händer innan vi träffar vår bebis. När Nils får syskon vill jag föda barn och sen åka hem - med vårt barn - och att vi ska få leva lyckliga i alla våra dar. När Nils får syskon vill jag titta på min man när han med obeskrivlig kärlek håller i och tittar på vårt barn med vetskapen att han eller hon ska leva.

Vi blev snuvade på så mycket när vi förlorade vår son. Förutom att inte få dela livet med honom blev vi snuvade på den underbara första tiden hemma, vi blev snuvade på att vara trötta småbarnsföräldrar, jag blev snuvad på att känna mig nyförlöst och jag fick aldrig riktigt chansen att få mjölkstockning. Vi blev snuvade på att få ligga ändlösa timmar och titta på vår son när han andades in och andades ut, när han upptäckte sina händer och fick smaka välling. Vi fick aldrig oroa oss för att vår Nils skulle ramla nerför den stora stenen i skogen som han så envist ville upp på. Vi fick aldrig bygga sandlåda till honom och aldrig ta fart på gungan när han lyckligt skrek "högre". Vi fick aldrig springa med böjda ryggar bakom hans första tvåhjuling och hjälpa honom hitta balansen. Vi fick aldrig chansen att älska honom ordentligt. Nils fick aldrig chansen att träffa sina syskon.

När Nils blir storebror vill jag lära mig att bebisar kan lukta bebis redan från början.

Men om Nils hade fått leva hade jag inte önskat mig något mer.

Varm sommardag

I dag har det varit väldigt varmt, Nils. Pappa och jag har klippt bort en hel del av häcken och där ska det bli gräs. En stor yta att sparka boll på.

Jag minns den där lördagen i maj när det var så varmt. Det gillade inte du, Nils, så du hade nog tyckt att det var för varmt i dag också. Jag sa till pappa att vi hade ju kunnat bada. Men då skrattade pappa och sa att det gillade du ju inte heller. Så tokigt!

Men vi gillade att ha dig här, vi njöt av varje sekund. Du har varit borta så länge, Nils. Mycket längre än du var här. Dagarna som småbarnsföräldrar är väldigt annorlunda för oss, de är väldigt tomma. Jag önskar jag kunde ligga bredvid dig i sängen och smeka dig i nacken.

Tre månader i dag

Grattis Nils på din tremånadersdag.

Fy fan vad vi saknar dig.

Ingen ork

Huden blir inte förvånad längre när tårarna faller, det har blivit som ett normaltillstånd. Mina kinder hinner nästan inte torka mellan gångerna. Snart uppstår nog djupa fåror för tårarna att rinna i, men de har ingenstans att ta vägen.

Jag känner mig så gammal. Det finns ingen ork till något längre, det finns inget att se fram emot.

Mamma och pappa saknar dig, Nils.

Andra smultron

I dag har pappa och jag plockat hallon, Nils. De är stora, röda och fina. Det gör så ont i mig att du aldrig fick smaka hallon.

Pappa och jag plockade också de sista smultronen för året idag. Du har varit borta en hel smultronsäsong och du kommer vara borta varje smultronsäsong, Nils. Kan du inte komma tillbaka?

Älska

Nils, mamma och pappa älskar dig.

Ännu mera ont

Att se min man, Nils pappa, titta ner i en vagn på en liten pojke. Att se honom sakna Nils. Det gör ont.

I går var mamma och pappa på bröllop, Nils. Det var två små bebisar där, men det skulle varit tre. Gästerna såg inte att du inte var med, men vi saknade dig hela tiden.

Skämma bort

Jag vet att man inte ska köpa något till sina barn varje gång man är i affären och jag vet att de blir bortskämda och kanske odrägliga om de får allt de pekar på.

Men.

I dag fick Nils välja, han fick peka och vi handlade. Det var dags för nya blommor till graven och Nils valde de vackraste röda blommor jag någonsin sett.

Nu är det två månader sedan vi hade vår sista natt tillsammans, Nils. I morgon är det två månader sedan vi satt i sängen, pappa och jag, och höll dig så varligt och så nära. I morgon är det två månader sedan vi för sista gången fick vakna tillsammans med dig. I morgon är det två månader sedan du somnade in i vår famn. I morgon är det två månader sedan pappa och jag höll vårt liv i famnen när det lämnade oss. Varje dag utan dig är en menigslös dag. Jag är så trött på att sakna dig. (Som min vän så vackert skrev om sin Elias).

Nu är det natt

Sov gott min älskade pojke.

En örfil och en massa ont

I dag kom det, som en örfil, hem reklam och rabattkuponger från Pampers. Dessutom fick vi hem ett nummer av "Vi föräldrar", som jag så glatt och käckt startade en prenumeration på i februari. Vilken dag, va?!

Det är så mycket som gör ont. Sorgen över att ha förlorat vårt barn, sorgen över att inte ha vårt barn här, sorgen över att inte få följa vår son i hans uppväxt, sorgen över att vara en trasig familj, sorgen över att inte få höra hans första ord, att inte få se hans första stapplande små steg. Att inte få se honom börja dagis, lära honom cykla, blåsa bort det onda på hans sommarknän, läsa sagor för honom om kvällarna, gå på hans första skolavslutning, köpa moped till honom, rata hans flickvänner. Att inte ha honom nära. Allt det gör så ont. Och så gör det ont att vi aldrig mer kan vara lyckliga, min man och jag. Vi kan aldrig mer vara sådär underbart naivt lyckliga som vi en gång var.

I kväll när vi var vid graven sjöng vi "Trollmors vaggvisa" för Nils. Det gör också ont.

Regn om natten

I går kväll när min man och jag var vid Nils grav sipprade regnet ner i takt med tårarna längs våra kinder. Det kändes som höst. Vi stod hand i hand och tittade på den lilla stenen i det dova skenet av lyktan och på presenterna som Nils fått.

Livet är inte rättvist.

Vi saknar dig så innerligt, Nils. Din frånvaro smärtar.

Som vågorna och havet

Psykologen säger att sorgen är som vågor som kommer över oss. Men jag befinner mig mitt ute på öppet hav. Vart jag än tittar ser jag inte land och jag bottnar inte. Bredvid mig kämpar min man för att hålla huvudet över vattenytan. Vi trampar vatten sida vid sida, vi vet inte vilket håll vi ska simma åt.

Vi vet att det inte kommer någon räddningsbåt och hämtar oss. Vi vet att det inte finns några genvägar till land. Men vi vet inte hur länge vi orkar kämpa.

Jag ställer frågan om och om igen. Hur mycket ska en människa klara av?

I dag har vi varit hos morfar, Nils. Det är så synd att du inte hann följa med dit. Det är så mycket du inte hann med att göra.

Mamma och pappa har det jättejobbigt, livet går mest ut på att andas. Vi saknar dig mer och mer för varje dag. Vi älskar dig oändligt mycket och vi undrar hur du har det, Nils?

Fyra hörn och ett kantigt liv

Hur ska man hantera en sådan här situation? Hur ska man kunna leva i den? Hur ska man kunna ta sig vidare med den? Hur vi än vänder oss så finns där en vägg. Vart vi än tittar tar det stopp. Vi är inte inmålade i ett hörn, utan fyra. Vi kan inte ta oss någonstans. Att föreställa sig ett liv utan Nils går inte, men likt förbannat måste vi leva utan honom.

Varje dag.

Tid

Jag ligger på rygg med Nils lilla strumpa i handen och känner mitt hjärta slå. Jag undrar varför. På magen har jag den mörka linjen kvar som jag fick i slutet av graviditeten, jag har även några extra kilon.

Vi hade nio lyckliga månader tillsammans, du och jag, Nils. Jag älskade att känna dina sparkar i magen, jag älskade att du höll mig vaken om nätterna, jag älskade att vi var två, att jag aldrig var ensam.

Vi hade arton dagar tillsammans, pappa, du och jag, Nils. Det var den bästa tiden i våra liv.

Nu har vi ett helt liv framför oss, pappa och jag, och vi får bära dig inom oss. Vi känner inga sparkar, men du håller oss vaken om nätterna och vi älskar dig.

Kolmården

Pappa och jag har varit på Kolmården med dina kusiner i dag. Du skulle varit med och legat i din vagn, vi hade ju redan bestämt det! Livet är så tungt utan dig. Och så ensamt.

Nils, du finns med oss varje steg vi tar här på jorden. Så småningom kommer vi och kryper ner bredvid dig i familjegraven.

Grattis pappa

Kom hit Nils, så sjunger vi för pappa.

Ekorre

Alldeles nyss ropade pappa på mig och visade att vi har en ekorre i trädgården. Jag kände att jag ville visa dig också. Såg du den, Nils?

Två månader i dag

Grattis Nils på din tvåmånadersdag. I dag skulle vi ha tagit en långpromenad du och jag. Kanske fikat med några andra mammor och små söta bebisar. I dag skulle vi längtat extra mycket efter pappa och när han kom hem skulle vi legat i sängen alla tre och bara myst.

I dag skulle du blivit två månader. Jag saknar dig. Jag älskar dig.

Inte svänga

Det skulle vara så lätt att inte svänga. Det skulle vara så lätt att köra rakt fram, med full fart in i bergväggen. Men jag gör det inte.

Varför?

Jag vet faktiskt inte.

Saknad

Saknaden efter Nils växer hela tiden, tomrummet i bröstet förgör oss. Jag önskar att han kunde komma tillbaka, men jag vet att det inte går. Jag vet att det inte finns någon tröst. Jag vet att det aldrig kan bli bra igen.

Dagarna går, men de saknar mening.

Nils, vi glömmer aldrig stunderna tillsammans med dig. Mamma och pappa älskar dig. Du gjorde oss till världens stoltaste föräldrar.

Midsommarafton

I dag är det midsommarafton och du skulle ju varit här, Nils!

Den värsta dagen

I dag vaknade jag upp till den värsta dagen. Sorgen ligger tung över mitt bröst och saknaden efter Nils värker. Det värsta är att det finns ingen tröst, i morgon vaknar jag upp till samma ensamhet, till samma tomhet och till samma saknad. I morgon vaknar jag upp till den värsta dagen.

Nils, jag bär med dig i mitt hjärta och i mina tankar. Livet var perfekt med dig och nu när du är borta finns inget vackert kvar. Pappa och jag kämpar på, men vi saknar dig så innerligt. Du är det bästa som nånsin hänt oss.

Nya blommor

I dag har mamma och pappa planterat nya blommor på din grav, Nils. Vi låg på knä bredvid varandra och grävde i jorden samtidigt som regnet började falla.

Varje gång jag går in i ditt rum så luktar jag på din lilla pyjamas, Nils. Din lukt sitter kvar och jag blundar så hårt jag kan och andas in och minns hur det var när du var här hos oss. Minns hur livet var perfekt men ändå inte eftersom jag visste hur det skulle sluta och att det skulle ta slut. Minns hur livet och döden var här på samma gång. Minns hur det kändes att hålla dig och pussa dina små läppar. Minns hur jag var lycklig.

En bit av mig dog tillsammans med dig, Nils. Jag vet inte än hur stor bit.

Dopet

Inga inbjudningskort skickades ut när Nils skulle döpas. Ingen smörgåstårta beställdes och ingen broderade in hans namn på dopklänningen som skulle gå i arv från mig eller min man. Ingen frågade om önskelista. Ingen bakade jordgubbstårta och endast min man och jag närvarade, förutom Nils och prästen. Sjukhusprästen.

Samma dag som vi fick veta att Nils inte gick att operera beslutades det att han skulle kopplas loss från respiratorn och i och med det troligtvis dö relativt omgående, trodde läkarna. En sköterska frågade oss om vi ville döpa Nils, och det kände vi att vi ville. Det beslutades att Nils skulle flyttas till ett annat rum så alla sladdar som kopplade ihop Nils med dropp och mediciner och syrgastuber till respiratorn fick ordnas och vi hjälptes åt att flytta vår lilla son i den lilla plastlådan till det nya rummet. Det fanns en soffa där och min man och jag slog oss ner. Och för första gången sen vi kom till Lund fick vi hålla vår son. Han fick komma till min famn och jag höll honom så varligt och innerligt och nära som det bara gick. Nils låg fortfarande i respirator när höll prästen en kort dopceremoni och min man och jag klappade vår son och grät. Det var helt otroligt att hålla honom igen, att hålla vårt barn i mina armar.

Vad prästen sa spelade ingen roll, tiden stod stilla när vi hade Nils nära igen. Vi njöt av varje sekund alla tre. Vi var en familj.

Hugget i sten

I dag, en månad efter hans död, åkte min man och jag till Lilla Aska och hämtade Nils för hans sista färd. Vi tog familjebilen så den fick användas för vår lilla familj en sista gång.

Nu vilar Nils i familjegraven.



Vi älskar dig så otroligt mycket vårt kära barn. Vi finns alltid med dig och du finns alltid med oss.

Beskedet

Nils spenderade sina tre första dagar i livet på neonatal-intensiven i Linköping, men på söndagskvällen fick han flyga helikopter till BIVA i Lund. Jag och min man åkte hem för att packa om bb-väskan med nya kläder. Det var svårt då vi inte visste hur länge vi skulle vara borta.

När vi kom hem bröt vi ihop. Komma hem från bb utan sitt barn! Så ska det verkligen inte vara. Vi som hade sett fram emot att komma hem, vi som hade så många drömmar om det nya livet som skulle börja nu, nu när vi kom hem från bb. Vi gick in och tittade på den lilla sängen bredvid vår, vi tittade på det rum som skulle bli Nils och vi tittade på alla saker vi inhandlat. Fortfarande fanns det hopp och vi packade så fort vi kunde. Strax innan vi åkte ringde läkaren från helikoptern och sa att Nils kommit fram och att resan gått bra. Nu återstod några timmar i bil för oss...

Vi kom till Lund vid tre på natten. Nils sov och vi fick inte hålla honom eftersom sköterskorna tyckte han var lite medtagen efter resan. Det var väldigt annorlunda mot Linköping, där fick vi hålla vår son när vi ville, så det gjorde vi såklart nästan hela tiden. Vid fyratiden gick vi till patienthotellet och checkade in.

Vid åtta vaknade vi och ringde till Nils rum, de berättade att de just lagt Nils i respirator för han hade haft jobbigt att andas på morgontimmarna. Att komma till hans rum och se honom sova djupt på morfin i respirator var otroligt smärtsamt. Vi hoppades innerligt att han skulle må bättre snart. Vi fick inte hålla honom nu heller på grund av respiratorn. Det var otroligt jobbigt för vi visste ju att vår närhet gjorde att han mådde bättre.

Vid lunchtid på måndagen skulle Nils undersökas med MR, sköterskorna sa att han skulle vara tillbaka på rummet runt 13 och att de skulle ringa oss så fort han var tillbaka. När de inte ringt vid två var jag orolig. När de fortfarande inte ringt vid tre, och vi inte fått tag på dem var jag i upplösningstillstånd. Vad hade hänt med vår älskade son? Levde han fortfarande? Vad hade de hittat på MR eftersom det tog sån tid? Först vid fem fick vi tag på dem, då hade Nils just kommit tillbaka till sitt rum och vi fick äntligen träffa honom. Han hade då fått så mycket morfin att han knappt andades själv och eftersom MR hade tagit så lång tid hade han en kroppstemperatur på bara 32 grader. Vårt älskade lilla barn var alldeles kall och sov så djupt. Vi fick fortfarande inte hålla honom i vår famn, så vi höll honom i händerna och smekte hans små kinder och hans lilla huvud. Sakta men säkert steg hans kroppstemperatur och med den stabiliserades hans blodtryck och vi kunde bli lite lugna.

Först sa sköterskorna att vi skulle få besked på MR redan samma dag, men när klockan gick förstod både vi och dom att det inte skulle bli så. Vi blev så småningom tvungna att gå och lägga oss. Ytterligare en dag på sjukhus för vår lilla, lilla pojke och ytterligare en natt för oss utan honom intill.

Klockan halv tio på tisdagsförmiddagen kom en läkare in till Nils rum. Han såg allvarlig ut och frågade om någon av våra anhöriga var på väg till oss. Vi svarade nej och han sa att han hade besked till oss. "Förbered er på dåliga besked" sa han.

Vi gick in till ett konferensrum med två läkare. Där förklarade de sakligt att Nils hjärta har mycket komplicerade och allvarliga fel, vilket vi redan visste - vi hade ju sett det med egna ögon på ultraljudet. Men det vi inte fått tidigare indikationer på var att även hans lungor är underutvecklade. De hade ju sett bra ut på lungröntgen, men på MR hade de sett att de inte var som de skulle. Dessutom var Nils aorta brusten och kärlen till lungorna väldigt trånga.

"Alla dessa fel sammantaget gör att det är inoperabelt" sa den ena läkaren.

Även om världen lite smått hade börjat rasa innan, så rasade den totalt nu. De skulle inte göra något alls för att försöka rädda vårt barn. Vi kunde inget göra för att försöka rädda honom. Ingenting alls. INGENTING. Det var ett dödsbud. Ett besked från helvetet.

Ingen Nils är hemma

Här hemma ser det ut ungefär som när vi åkte, Nils. Din vagn står kvar i ditt rum och bredvid vår säng står din. Tom. Nallarna ligger orörda. Din lukt finns kvar i din pyjamas och fortfarande brinner ljuset i lyktan på verandan. Norrland kanske gjorde oss gott, men Norrland gjorde ingen skillnad. Det är så tomt utan dig. Det är så tomt och ensamt, för du är inte hemma, Nils. Du är fortfarande borta.

Nu pågår fotbolls-EM och jag kan inte undgå att tänka på om du hade blivit en duktig fotbollsspelare, Nils. Jag kan inte undgå att tänka på framtiden som inte finns.

Hem?

Vi har varit ute på en resa och nu är vi på väg hem. Det känns kluvet eftersom vi inte har något att komma hem till.

Nils, det är så tomt utan dig. Saknaden efter dig växer i bröstet och sorgen värker. Såhär skulle livet inte vara. Livet skulle inte vara utan dig. Det skulle inte vara såhär! Livet var perfekt med dig. Mamma älskar dig.

Faller

På tecknad film ser man ibland hur gubbarna går och plötsligt rycks marken undan fötterna (eller så de går ut över ett stup). Gubbarna fortsätter gå fastän de inte har mark under fötterna. De fortsätter och fortsätter ända tills de inser att de trampar luft och att det inte är möjligt. Då faller de. Faller. Faller. Faller.

En dröm

Jag hade en dröm. Den bestod av kärlek. Den bestod av blöjbyte, promenader, pussar och närhet. Den bestod av vaknätter, amning, bvc-besök och små, små strumpor. Min dröm var Nils. Nils var min dröm.

Jag har en dröm. Den kan aldrig bli sann.

Att fylla sin tid

Dag läggs till dag och tiden går. I går var det tre veckor sedan du dog. Tre veckor av sorg. Hur kunde det här hända? Hur kunde vår son dö ifrån oss? I stort sett alla som lever just nu skulle ha dött innan Nils. Alla vi som var på begravningen skulle definitivt gjort det. Man ska inte överleva sina barn. Man ska inte begrava sina barn.

Vad ska vi fylla tiden med nu när livets mening är borta?

Nils, du är det bästa som någonsin hänt oss.

Smultron

I dag har mamma och pappa ätit de första smultronen, Nils. De var röda och fina och alldeles solvarma. I morgon ska vi nog åka en sväng på Sommen, senast vi åkte båt där så var du bara en liten, liten ärta i mammas mage. Men jag visste inte då att du låg där. Jag minns hur jag satt på en ö i den vackra sjön och kastade kottar och längtade efter barn. Jag minns hur jag försökte finna lycka i det vackra där och då.

Men nu är här och nu. I morgon kanske jag sitter på samma ö och saknar dig, Nils. Kanske kastar jag en kotte eller två.

Det är så tomt utan dig, vi saknar dig hela tiden.

Sex abborrar och en mört

I kväll har vi fiskat, Nils. Sjön var alldeles spegelblank och flötet låg helt stilla. En slända blev kär i mitt flöte och svärmade runt det. Mamma fick upp fyra små, små abborrar och pappa fick två, och en liten mört. Vi kastade tillbaks allihop såklart. Pappa är ju sportfiskare.

Det var så fint på bryggan, vindstilla och tyst. Jag kände din närvaro, Nils, jag kände den i hela kroppen. Jag älskar dig så mycket, mer än jag nånsin trodde var möjligt.

Begravningen

Solen skiner och himlen är hög och blå. Den blågula flaggan fladdrar lite försiktigt och fåglarna kvittrar som vackrast i dag. Det ligger några buketter vid graven och så småningom kommer en fin sten ligga där, en sten som vi hade här hemma. Livet är stilla.

Livet var perfekt med dig, Nils.

Gräset

Mamma och pappa har just varit ute och vattnat gräset vi sådde dagarna efter du lämnade oss, Nils. Det har börjat växa nu, vi kan se små sköra, gröna strån tränga fram genom jorden. Snart ska vi gå och lägga oss och hålla om varandra. Vi saknar dig, Nils! Tomrummet du lämnat försöker vi fylla med vår kärlek till dig och varandra. Men det är tomt, Nils. Så tomt.

I morgon ska vi plocka de vackraste syrénkvistarna vi kan hitta och de ska vi lägga vid din kista. Begravningen är inte det sista avskedet på riktigt, Nils. Vi är med dig hela tiden.

Livet

Livet. Ett ord jag brukade associera till något positivt.

I morgon ska vi begrava vår förstfödde son.

Förlossningsdagen

Jag stod hemma i duschen och lät de varma vattendropparna rinna nerför min mage. Jag njöt av varje värk, för jag visste att för varje värk jag genomled kom jag närmre mötet med vårt älskade barn. Det låter nu i efterhand som att jag romantiserar minnet av hur det var, men sanningen är den som jag skriver. Vi hade längtat så mycket, så innerligt efter barn så nu när det var nära var jag lycklig. Osannolikt lycklig.

När värkarna blev för täta och intensiva och vi kände att det inte gick att vara hemma längre satte vi oss i vår nyköpta familjebil och åkte till förlossningen. Men vi visste inte då att vi aldrig mer kommer komma hem.

Andas in, andas ut

Jag börjar få panikkänslor inför begravningen på torsdag. Hur ska jag klara av att begrava min egen son? Mitt älskade lilla barn i den vita, lilla kistan. Hur klarar någon människa av det? Sitt eget kött och blod, sin älskade, efterlängtade framtid.

Jag andas in genom näsan och ut genom munnen som vi lärde oss på föräldrakursen. Andas in. Andas ut. Men mot den här smärtan hjälper det inte. Mot den här smärtan finns ingen lindring.

Nils, jag tänker på dig hela tiden. Du finns i mitt hjärta för alltid.

Mamma saknar dig.

Förnimmelse

Nils. Nils! Var är du min älskade son? Det värker i hela kroppen av saknad. När jag sluter ögonen kan jag fortfarande höra dina andetag bredvid mina, känna värmen av din lilla kropp mot min och förnimma din underbara doft.

Min famn är tom och min själ är sliten. Om jag var helt säker på att jag skulle komma till dig om jag dog skulle jag inte tveka. Inte en sekund.

I går skulle du blivit en månad. Och i dag är det två veckor sen du dog.

Förlossningen

Nio dagar före beräknad förlossning, den 25 april, klockan 00.18 drog värkarna igång. Direkt var de regelbundna, ca 5 minuter emellan. Vi väntade oss nästan att värkarna skulle sluta och förlossningen dra igång en annan dag, men de höll i sig, var intensiva och täta. Min man klockade värkarna och vid 3 ringde jag till förlossningen och sa att jag nog skulle föda barn snart men att jag inte ville åka riktigt än.

Vid fyra kom vi till förlossningen, barnmorskan tyckte inte att det var läge att skicka ut mig i korridoren för vägning på grund av mina intensiva värkar. Jag andades lustgas och kräktes av den. Min man masserade min rygg och jag hade ondare än jag nånsin trott var möjligt. Det var som en befrielse när krystvärkarna äntligen satte igång. Klockan 8.11 föddes vår son.

Klockan 8.11 den 25/4 föddes vår son, 45 cm lång och 2460 gram. En liten pojke med andra ord. Läkarna undersökte honom och det konstaterades att han hade dålig syreupptagningsförmåga, och det i kombination med hans låga födelsevikt och längd gjorde att vi skulle bli flyttade till intensiven. Oron spred sig i kroppen - vad är det som är fel med vår son? Vi fick hålla honom ett tag till och kände en intensiv kärlek och lycka. Men samtidigt oro. Vad var fel med vår perfekta son? Varför var han ett observandum? Det är ju inget fel på honom, han är ju perfekt!

Alla hormoner åkte fram och tillbaka i kroppen och hjärnan. Vi har fått ett barn! Vi har fått världens finaste pojke! Undrar vad som är fel på honom? Vi har fått en son! Är han sjuk? Jag håller min son i famnen!

Jag fick duscha och min man höll i vår son. Att se dem tillsammans gjorde mig lycklig och jag minns att jag grät. Men så kom oron igen. Är det något fel på honom? Vad i så fall? Nä, de har sett fel - det är inget fel på honom! Jag duschade så fort jag kunde och började packa ihop våra grejer. Höll på att svimma och kände hur det forsade blod ur mig. Barnmorskan hämtade en rullstol och de tog vår son från sin pappas trygga famn och la honom i en säng för vidare transport till intensiven. Men han skrek. Han var otröstlig. De gav honom till mig och han fick ligga i min famn när de körde mig i rullstol till intensiven och min man bar alla våra väskor.

Vi mötte några som log så gulligt mot oss, men jag kände mig alldeles bedövad av oro. Lycka, oro, glädje, smärta, kärlek. Jag tittade på vår vackra son och alla känslor flög omkring.

Den andra graviditeten

Ja, vi såg fram emot att bli föräldrar så vi började försöka bli gravida direkt efter skrapningen. Det hade ju gått så enkelt första gången! Men dagarna gick och mensen kom. Månaden efter hände samma sak. Och månaden därpå. Och månaden därpå. Hade något hänt med min kropp i och med skrapningen? Kunde vi bli med barn igen? Tålamod, tålamod...

Jag köpte ägglossningsstickor och vi kämpade på. Men mensen dök upp punktligt varje månad. Månad lades till månad och vi var framme vid beräknat förlossningsdatum, den 7 juli. Ingen ny graviditet på gång. Jag minns hur sorgsen jag var och hur misslyckad jag kände mig. Det kändes som att jag svek min man, våra familjer och mina syskonbarn. Det skulle ju ha varit så kort tid mellan Knodden och hans/hennes kusiner, det skulle ju varit så perfekt! Tiden gick som sagt... Men så en dag i augusti fick vi vårt efterlängtade plus. Jag hoppade och dansade av glädje, grät några tårar och jag och min make var så lyckliga.

Men så kom oron. Skulle vi bli lurade denna gång också? Skulle detta lilla mirakel stanna? Skulle vi få uppleva lyckan att bli föräldrar? Vi var på två vaginala ultraljud och allt såg bra ut, vi började försiktigt tro att det skulle gå vägen. Vi var på ultraljud i v12 och i v18 och allt såg så fint ut. På ultraljudet i v18 ville Mini inte riktigt vara med på kort och jag minns hur vi skrattade och skojade om det.

Det var en perfekt graviditet. Hela tiden hade jag bra värden och hjärtljuden var höga och stabila. Jag njöt i fulla drag och kände mig vacker. Jag älskade min mage och var så lycklig. Jag skulle bli mamma. Min man skulle bil pappa. Vi skulle bli en familj i början av maj 2008. Livet var perfekt!

Vi köpte barnvagn och spjälsäng. Vi renoverade hemma och förberedde för barnrum, fastän Mini skulle sova hos oss första tiden. Vi köpte bilar och små söta kläder, vi planerade, förberedde, längtade och älskade varandra. Vi läste på om vad som händer med bebisen, vecka för vecka, och vi tog kort på den växande magen varje söndag. I stort sett allt vi gjorde kretsade kring det nya livet som skulle börja i början på maj. Livet var helt underbart! Aldrig någonsin har jag varit så lycklig och aldrig någonsin har jag mått så bra. Jag skulle bli mamma. Min man skulle bli pappa. Vi skulle bli en familj.

Den första graviditeten

Sorgen ligger som ett tungt regn över mig. Dropparna tränger in och blöter upp varenda del, varenda cell i hela mig och det vill aldrig upphöra. Livsgnistan är släckt och jag kämpar för att finna mening. Mening att gå upp på morgonen, att äta, att finnas till. Det finns säkert en framtid, men nu kan jag inte se den.

Nils kom till oss. Vårt älskade, efterlängtade barn. Som vi kämpade för att du skulle bli till och som vi längtade! Varenda dag av graviditeten njöt vi i fulla drag. Varenda dag, utom i början då oron tog över. Skulle även denna graviditet sluta i missed abortion? Skulle vi få uppleva glädjen att bli föräldrar? Skulle vi få träffa vårt älskade barn?

Jo, det var så det började. På sommaren 2006 bestämde vi oss för att skaffa barn. För det är ju så det funkar - man bestämmer sig och sen får man barn. Och det var precis så enkelt för oss. På första försöktet tog det sig och vi skulle bli föräldrar! 070707 blev det beräknade förlossningsdatumet och vi började glädjas. Vi började se fram emot det nya livet och vi började planera, prata namn och spana in barnvagnar. Jag sken som en sol och petade i frukosten, mådde illa och kramade min älskade. Vi tittade på varandra på ett nytt sätt, fnissade och kallade varandra för "mamma" och "pappa". Jag var lycklig.

Dagarna gick och magen växte lite grann. Vi var på inskrivning på Kvinnohälsan och jag minns så väl att barnmorskan sa "Här har det definitivt flyttat in någon." och jag kände mig så otroligt stolt. Jag skulle bli mamma! Snart hade vi gått 12 veckor och snart skulle vi berätta den glada nyheten för våra familjer och vänner.

Men den 12 december fick jag en liten blödning och den 13:e tjatade jag till mig ett vaginalt ultraljud. Då konstaterades det att Knodden hade dött i min mage två veckor tidigare. Marken rycktes undan våra fötter. Jag kände mig så fånig att jag varit så lycklig. Och jag kände mig så lurad av min kropp. Varför hade den inte sagt till att något var fel? Varför hade den låtit mig tro att jag var gravid och hur kunde den låta mig vara så lycklig? Hur skulle jag nånsin kunna lita på min kropp igen?

Torsdagen den 14 december 2006 åkte vi till sjukhuset för skrapning. Sen åkte vi hem och hade bara varandra. En ny tid i livet startade, vi hade förlorat vår lilla, lilla Knodd, endast 11 veckor gammal. Vi hade hunnit tänka så mycket på hur livet skulle bli, och vi såg enormt mycket fram emot det. Vi såg fram emot att bli föräldrar.

Jag vill inte

Jag vill inte skrika och gråta. Jag vill inte vara tom och inte bli bitter. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte, JAG VILL INTE.

Jag vill ha Nils tillbaka. Hur ska något någonsin bli bra igen?