På promenad

I dag har mamma gått promenad, Nils. Det har töat och bildats vattenpölar. Eftersom inte du kan hoppa i dom, så gjorde mamma det istället.

Ett minne jag inte vill ha

I morgon är det tio månader sedan du föddes, älskade Nils. Jag minns förlossningen, jag minns tiden på avdelning 15, jag minns den hemska tiden i Lund och jag minns att vi fick komma hem. Med dig.

Jag minns hur det var att pussa dig, att ligga bredvid dig i sängen och lyssna på dina andetag. Jag minns hur det var att titta på dig och hålla din lilla hand och klappa din vackra kind. Jag minns hur det var att hålla dig i famnen.

Jag önskar att jag inte behövde minnas hur det kändes att hålla dig i famnen och veta att du skulle dö.

Safta och sylta

Jag kokar jordgubbssaft. Doften sprider sig i köket och jag kan nästan minnas sommaren, jag kan nästan minnas solvarma jordgubbar och saft i ett immigt glas med många isbitar. Men här är det vinter och stilla. Här är det tyst och allt som är gott kan jag blott förnimma. Saknaden efter min döda son blandas med ett litet, försiktigt hopp - sprött och skört som fjärilens vingar - om att få leva med hans småsyskon.

Jag är arg, jag tycker att livet är futtigt. Jag är så ledsen över att vi fick nöja oss med 18 dagar tillsammans med vår son, när hela livet var det som utlovats. Jag tar ut min frustration med morteln mot de halvfrysta lingonen. Jag rör och stöter och aldrig har världen sett så välrörda lingon. Men det tjänar ingenting till, livet blir inte bättre för att bären är rörda. Nils kommer inte tillbaka fastän jag kokar saft till hans tiomånadersdag som är nästa vecka.

Nils kommer aldrig tillbaka.

Evighet

Nils, när vi väntade dig, väntade vi också något evigt. Du skulle bli vår evighet, du skulle finnas en hel livstid. Du skulle finnas vår livstid. När vi väntade dig väntade vi ett liv fyllt av kärlek, en ändlös, ovillkorlig kärlek. Vi väntade lyckan. Vi väntade livet.

Kärleken till dig är ändlös, men du var här så kort tid, Nils. 18 dagar är på tok för kort. Tomheten är på tok för stor. Du är på tok för söt. Vi älskar dig, men fick visa det på tok för lite.

Dina kläder

Mamma och pappa har tvättat dina kläder som ditt småsyskon kommer få använda, Nils. De små kläderna hänger på tork och det känns så tomt. När vi tvättade kläderna åt dig var livet perfekt, nu kommer en annan vår, en annan tid, ett annat liv.

I våra liv kommer det komma ljusglimtar, men om du hade varit här hade det varit ljust hela tiden.

I dag har det varit mörkt i 9 månader.

Bröllop

I går var mamma och pappa på bröllop, Nils. Talen vid middagen handlade en hel del om att brudparet ska få barn och hur lyckliga de är och kommer vara. Talen handlade om en ljus framtid.

När mamma och pappa gifte sig sades samma saker, Nils. Och nio månader senare kom du, älskade, efterlängtade barn!

Men det gör så ont att höra samma ord till andra människor. Det smärtar att vi trodde allt gott skulle komma till oss och få stanna. Det är så frustrerande och sorgligt att du inte är hos oss, Nils, när allt vi någonsin levt för var du.

Allt går runt, men cirkeln är inte sluten

I går strök jag lakan, Nils. Ett litet underlakan, ett randigt kuddfodral och påslakan. Samma lakan jag strök åt dig, Nils, för bara drygt nio månader sedan. Och dagen efter kom du.

Som vi saknar dig, älskade barn. Inga ord kan förklara. Tomheten är enorm och tystnaden gnager. Nu skulle det varit full rulle här hemma, du hade nog varit en riktig busunge. Men det enda vi hör är tystnaden, det finns inget barnskratt i våra väggar.

Lycka och rädsla

"Hon berättade att hon var rädd. Jag frågade varför och hon svarade: 'För att jag är så innerligt lycklig.' Jag frågade varför det var skrämmande och hon svarade: 'För att de bara låter en vara så här lycklig när de tänker ta något ifrån en'." (Citat hämtat ur "Flyga drake").

Jag kände mig ibland rädd när du låg i min mage, Nils. Men mest var vi bara lyckliga, innerligt lyckliga. Sådär lyckliga som enligt Murphys lag aldrig faller väl ut. Men var vi lyckligare än andra, som får behålla sin lycka?

Sedan du lämnade oss har vi inte kunnat känna innerlig lycka, Nils, faktiskt inte mycket lycka alls. Det finns för mycket smärta och saknad. Den där underbara, naiva lyckan kommer vi aldrig mer kunna uppleva, men jag hoppas vi kommer våga vara lyckliga igen. Hoppas inte lyckan blir alltför god vän med rädslan.