Hur långt är ett liv?

I arton dagar fanns du hos oss, Nils. I tio år har du varit död. I dag plockade dina syskon de vackraste tulpanerna de kunde hitta från vår trädgård. I dag ville inte dina syskon sjunga för dig, de ville bara klappa stenen. 

I dag var det tio år sedan du andades dina sista andetag, och sen dog i vår famn. 

Dog. 

I kväll är det tio år sedan vi la din döda lilla kropp i kistan som begravningsentreprenören hade med sig. Hur kunde vi somna sen? Hur ska jag kunna somna nu?

Sov gott min älskade pojke. Jag hoppas du kan vila gott i mammas hjärta. 

Tio år

Grattis på födelsedagen, älskade Nils! Det är en plåga och djup sorg att inte få fira dagen tillsammans med dig. 

Men dina syskon ska få en fantastisk födelsedag! Vi ska fira, och vi ska göra det tillsammans. 

”Jag må han leva, ja må han leva, ja må han leva uti hundrade år”

Kontakt

Den tjejen mamma pratar med på fredagar trycker på ömma punkter, Nils. Jag vet inte vad jag ska svara på hennes frågor för jag vet inte vad jag känner. Jag har inte känt efter. 

Jag har kapslat in alla känslor ihop med dig. Ni ligger i mitt hjärta och min själ och där ligger ni tryggt. Men jag måste in och peta, Nils. Jag måste komma i kontakt med dig och alla känslor. Jag måste komma i kontakt med mig. Jag måste lära känna mig själv igen. Jag måste hitta din mamma bland alla kaosartade känslor som råder inom mig. Jag måste släppa fram. Jag måste nå in. 

Åh, älskade Nils. Älskade barn, jag känner mig vilse. Jag glömde strö smulor efter mig när du gick så nu är det svårt att hitta tillbaka. 

Om inte

Hur hade livet sett ut om inte? Om inte hjärtfelet etablerat sig i din lilla kropp, om inte blodkärlen varit för trånga till dina lungor. Om inte livet hade tagits ifrån dig alldeles för tidigt. Om inte livet tagits ifrån mig. 

Det är fredag igen och mamma har pratat med den där tjejen. Det är jobbigt, Nils! Jag har valt att inte känna efter i så många år, jag har valt att inte. Och nu tvingar hon mig, fast jag vet att det egentligen är jag som tvingar mig. Jag måste känna efter.

När du dog lät jag kroppen göra sitt. Jag lät den andas och läka, hitta tillbaka igen. Jag lät den bli gravid och skänka fyra vackra barn till. Men själen. Hur hjälper jag den att andas och läka? Hur hjälper jag mig själv?

Om inte just du kommit till mig hade jag inte blivit just den jag är. Om inte du sakta och fort dött i vår famn, ja - hur hade livet sett ut då?

Mamma sitter på ett café där fläkten surrar såpass högt att jag slipper höra de ondaste tankarna, men inte högre än att jag kan tänka. Och jag tänker om inte. 

Vem av alla stjärnor är du?

I morse var det stjärnklart när jag satte mig i bilen, Nils. Jag tittade upp mot himlen och saknade dig. På fredagar åker mamma till stan  och pratar med en tjej. Jag pratar om dig, men mest om mig. Vad gör ett barn med sin mamma? Vad gjorde din död med mig? Och vad gjorde din alltför korta stund i min famn med mig?

Nu går jag en promenad i solen. Det är nästan så att den kyler i stället för att värma. Vatten porlar invid isens kant. Några fåglar kvittrar och skriker. Jag saknar dig Nils. Jag vet att jag sagt det så många gånger men jag saknar dig. Jag saknar dig! Kanske borde jag skrika. 

Är jag vattnet som porlar eller är jag isen som ligger på? Vem av alla stjärnor är du? Vem av alla stjärnor är jag?