Det är fredag igen och mamma har pratat med den där tjejen. Det är jobbigt, Nils! Jag har valt att inte känna efter i så många år, jag har valt att inte. Och nu tvingar hon mig, fast jag vet att det egentligen är jag som tvingar mig. Jag måste känna efter.
När du dog lät jag kroppen göra sitt. Jag lät den andas och läka, hitta tillbaka igen. Jag lät den bli gravid och skänka fyra vackra barn till. Men själen. Hur hjälper jag den att andas och läka? Hur hjälper jag mig själv?
Om inte just du kommit till mig hade jag inte blivit just den jag är. Om inte du sakta och fort dött i vår famn, ja - hur hade livet sett ut då?
Mamma sitter på ett café där fläkten surrar såpass högt att jag slipper höra de ondaste tankarna, men inte högre än att jag kan tänka. Och jag tänker om inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar