fredag 30 maj 2008

Smultron

I dag har mamma och pappa ätit de första smultronen, Nils. De var röda och fina och alldeles solvarma. I morgon ska vi nog åka en sväng på Sommen, senast vi åkte båt där så var du bara en liten, liten ärta i mammas mage. Men jag visste inte då att du låg där. Jag minns hur jag satt på en ö i den vackra sjön och kastade kottar och längtade efter barn. Jag minns hur jag försökte finna lycka i det vackra där och då.

Men nu är här och nu. I morgon kanske jag sitter på samma ö och saknar dig, Nils. Kanske kastar jag en kotte eller två.

Det är så tomt utan dig, vi saknar dig hela tiden.

torsdag 29 maj 2008

Sex abborrar och en mört

I kväll har vi fiskat, Nils. Sjön var alldeles spegelblank och flötet låg helt stilla. En slända blev kär i mitt flöte och svärmade runt det. Mamma fick upp fyra små, små abborrar och pappa fick två, och en liten mört. Vi kastade tillbaks allihop såklart. Pappa är ju sportfiskare.

Det var så fint på bryggan, vindstilla och tyst. Jag kände din närvaro, Nils, jag kände den i hela kroppen. Jag älskar dig så mycket, mer än jag nånsin trodde var möjligt.

Begravningen

Solen skiner och himlen är hög och blå. Den blågula flaggan fladdrar lite försiktigt och fåglarna kvittrar som vackrast i dag. Det ligger några buketter vid graven och så småningom kommer en fin sten ligga där, en sten som vi hade här hemma. Livet är stilla.

Livet var perfekt med dig, Nils.

onsdag 28 maj 2008

Gräset

Mamma och pappa har just varit ute och vattnat gräset vi sådde dagarna efter du lämnade oss, Nils. Det har börjat växa nu, vi kan se små sköra, gröna strån tränga fram genom jorden. Snart ska vi gå och lägga oss och hålla om varandra. Vi saknar dig, Nils! Tomrummet du lämnat försöker vi fylla med vår kärlek till dig och varandra. Men det är tomt, Nils. Så tomt.

I morgon ska vi plocka de vackraste syrénkvistarna vi kan hitta och de ska vi lägga vid din kista. Begravningen är inte det sista avskedet på riktigt, Nils. Vi är med dig hela tiden.

Livet

Livet. Ett ord jag brukade associera till något positivt.

I morgon ska vi begrava vår förstfödde son.

Förlossningsdagen

Jag stod hemma i duschen och lät de varma vattendropparna rinna nerför min mage. Jag njöt av varje värk, för jag visste att för varje värk jag genomled kom jag närmre mötet med vårt älskade barn. Det låter nu i efterhand som att jag romantiserar minnet av hur det var, men sanningen är den som jag skriver. Vi hade längtat så mycket, så innerligt efter barn så nu när det var nära var jag lycklig. Osannolikt lycklig.

När värkarna blev för täta och intensiva och vi kände att det inte gick att vara hemma längre satte vi oss i vår nyköpta familjebil och åkte till förlossningen. Men vi visste inte då att vi aldrig mer kommer komma hem.

tisdag 27 maj 2008

Andas in, andas ut

Jag börjar få panikkänslor inför begravningen på torsdag. Hur ska jag klara av att begrava min egen son? Mitt älskade lilla barn i den vita, lilla kistan. Hur klarar någon människa av det? Sitt eget kött och blod, sin älskade, efterlängtade framtid.

Jag andas in genom näsan och ut genom munnen som vi lärde oss på föräldrakursen. Andas in. Andas ut. Men mot den här smärtan hjälper det inte. Mot den här smärtan finns ingen lindring.

Nils, jag tänker på dig hela tiden. Du finns i mitt hjärta för alltid.

Mamma saknar dig.

måndag 26 maj 2008

Förnimmelse

Nils. Nils! Var är du min älskade son? Det värker i hela kroppen av saknad. När jag sluter ögonen kan jag fortfarande höra dina andetag bredvid mina, känna värmen av din lilla kropp mot min och förnimma din underbara doft.

Min famn är tom och min själ är sliten. Om jag var helt säker på att jag skulle komma till dig om jag dog skulle jag inte tveka. Inte en sekund.

I går skulle du blivit en månad. Och i dag är det två veckor sen du dog.

söndag 25 maj 2008

Förlossningen

Nio dagar före beräknad förlossning, den 25 april, klockan 00.18 drog värkarna igång. Direkt var de regelbundna, ca 5 minuter emellan. Vi väntade oss nästan att värkarna skulle sluta och förlossningen dra igång en annan dag, men de höll i sig, var intensiva och täta. Min man klockade värkarna och vid 3 ringde jag till förlossningen och sa att jag nog skulle föda barn snart men att jag inte ville åka riktigt än.

Vid fyra kom vi till förlossningen, barnmorskan tyckte inte att det var läge att skicka ut mig i korridoren för vägning på grund av mina intensiva värkar. Jag andades lustgas och kräktes av den. Min man masserade min rygg och jag hade ondare än jag nånsin trott var möjligt. Det var som en befrielse när krystvärkarna äntligen satte igång. Klockan 8.11 föddes vår son.

Klockan 8.11 den 25/4 föddes vår son, 45 cm lång och 2460 gram. En liten pojke med andra ord. Läkarna undersökte honom och det konstaterades att han hade dålig syreupptagningsförmåga, och det i kombination med hans låga födelsevikt och längd gjorde att vi skulle bli flyttade till intensiven. Oron spred sig i kroppen - vad är det som är fel med vår son? Vi fick hålla honom ett tag till och kände en intensiv kärlek och lycka. Men samtidigt oro. Vad var fel med vår perfekta son? Varför var han ett observandum? Det är ju inget fel på honom, han är ju perfekt!

Alla hormoner åkte fram och tillbaka i kroppen och hjärnan. Vi har fått ett barn! Vi har fått världens finaste pojke! Undrar vad som är fel på honom? Vi har fått en son! Är han sjuk? Jag håller min son i famnen!

Jag fick duscha och min man höll i vår son. Att se dem tillsammans gjorde mig lycklig och jag minns att jag grät. Men så kom oron igen. Är det något fel på honom? Vad i så fall? Nä, de har sett fel - det är inget fel på honom! Jag duschade så fort jag kunde och började packa ihop våra grejer. Höll på att svimma och kände hur det forsade blod ur mig. Barnmorskan hämtade en rullstol och de tog vår son från sin pappas trygga famn och la honom i en säng för vidare transport till intensiven. Men han skrek. Han var otröstlig. De gav honom till mig och han fick ligga i min famn när de körde mig i rullstol till intensiven och min man bar alla våra väskor.

Vi mötte några som log så gulligt mot oss, men jag kände mig alldeles bedövad av oro. Lycka, oro, glädje, smärta, kärlek. Jag tittade på vår vackra son och alla känslor flög omkring.

lördag 24 maj 2008

Den andra graviditeten

Ja, vi såg fram emot att bli föräldrar så vi började försöka bli gravida direkt efter skrapningen. Det hade ju gått så enkelt första gången! Men dagarna gick och mensen kom. Månaden efter hände samma sak. Och månaden därpå. Och månaden därpå. Hade något hänt med min kropp i och med skrapningen? Kunde vi bli med barn igen? Tålamod, tålamod...

Jag köpte ägglossningsstickor och vi kämpade på. Men mensen dök upp punktligt varje månad. Månad lades till månad och vi var framme vid beräknat förlossningsdatum, den 7 juli. Ingen ny graviditet på gång. Jag minns hur sorgsen jag var och hur misslyckad jag kände mig. Det kändes som att jag svek min man, våra familjer och mina syskonbarn. Det skulle ju ha varit så kort tid mellan Knodden och hans/hennes kusiner, det skulle ju varit så perfekt! Tiden gick som sagt... Men så en dag i augusti fick vi vårt efterlängtade plus. Jag hoppade och dansade av glädje, grät några tårar och jag och min make var så lyckliga.

Men så kom oron. Skulle vi bli lurade denna gång också? Skulle detta lilla mirakel stanna? Skulle vi få uppleva lyckan att bli föräldrar? Vi var på två vaginala ultraljud och allt såg bra ut, vi började försiktigt tro att det skulle gå vägen. Vi var på ultraljud i v12 och i v18 och allt såg så fint ut. På ultraljudet i v18 ville Mini inte riktigt vara med på kort och jag minns hur vi skrattade och skojade om det.

Det var en perfekt graviditet. Hela tiden hade jag bra värden och hjärtljuden var höga och stabila. Jag njöt i fulla drag och kände mig vacker. Jag älskade min mage och var så lycklig. Jag skulle bli mamma. Min man skulle bil pappa. Vi skulle bli en familj i början av maj 2008. Livet var perfekt!

Vi köpte barnvagn och spjälsäng. Vi renoverade hemma och förberedde för barnrum, fastän Mini skulle sova hos oss första tiden. Vi köpte bilar och små söta kläder, vi planerade, förberedde, längtade och älskade varandra. Vi läste på om vad som händer med bebisen, vecka för vecka, och vi tog kort på den växande magen varje söndag. I stort sett allt vi gjorde kretsade kring det nya livet som skulle börja i början på maj. Livet var helt underbart! Aldrig någonsin har jag varit så lycklig och aldrig någonsin har jag mått så bra. Jag skulle bli mamma. Min man skulle bli pappa. Vi skulle bli en familj.

Den första graviditeten

Sorgen ligger som ett tungt regn över mig. Dropparna tränger in och blöter upp varenda del, varenda cell i hela mig och det vill aldrig upphöra. Livsgnistan är släckt och jag kämpar för att finna mening. Mening att gå upp på morgonen, att äta, att finnas till. Det finns säkert en framtid, men nu kan jag inte se den.

Nils kom till oss. Vårt älskade, efterlängtade barn. Som vi kämpade för att du skulle bli till och som vi längtade! Varenda dag av graviditeten njöt vi i fulla drag. Varenda dag, utom i början då oron tog över. Skulle även denna graviditet sluta i missed abortion? Skulle vi få uppleva glädjen att bli föräldrar? Skulle vi få träffa vårt älskade barn?

Jo, det var så det började. På sommaren 2006 bestämde vi oss för att skaffa barn. För det är ju så det funkar - man bestämmer sig och sen får man barn. Och det var precis så enkelt för oss. På första försöktet tog det sig och vi skulle bli föräldrar! 070707 blev det beräknade förlossningsdatumet och vi började glädjas. Vi började se fram emot det nya livet och vi började planera, prata namn och spana in barnvagnar. Jag sken som en sol och petade i frukosten, mådde illa och kramade min älskade. Vi tittade på varandra på ett nytt sätt, fnissade och kallade varandra för "mamma" och "pappa". Jag var lycklig.

Dagarna gick och magen växte lite grann. Vi var på inskrivning på Kvinnohälsan och jag minns så väl att barnmorskan sa "Här har det definitivt flyttat in någon." och jag kände mig så otroligt stolt. Jag skulle bli mamma! Snart hade vi gått 12 veckor och snart skulle vi berätta den glada nyheten för våra familjer och vänner.

Men den 12 december fick jag en liten blödning och den 13:e tjatade jag till mig ett vaginalt ultraljud. Då konstaterades det att Knodden hade dött i min mage två veckor tidigare. Marken rycktes undan våra fötter. Jag kände mig så fånig att jag varit så lycklig. Och jag kände mig så lurad av min kropp. Varför hade den inte sagt till att något var fel? Varför hade den låtit mig tro att jag var gravid och hur kunde den låta mig vara så lycklig? Hur skulle jag nånsin kunna lita på min kropp igen?

Torsdagen den 14 december 2006 åkte vi till sjukhuset för skrapning. Sen åkte vi hem och hade bara varandra. En ny tid i livet startade, vi hade förlorat vår lilla, lilla Knodd, endast 11 veckor gammal. Vi hade hunnit tänka så mycket på hur livet skulle bli, och vi såg enormt mycket fram emot det. Vi såg fram emot att bli föräldrar.

fredag 23 maj 2008

Jag vill inte

Jag vill inte skrika och gråta. Jag vill inte vara tom och inte bli bitter. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte, JAG VILL INTE.

Jag vill ha Nils tillbaka. Hur ska något någonsin bli bra igen?