Förlossningen

Nio dagar före beräknad förlossning, den 25 april, klockan 00.18 drog värkarna igång. Direkt var de regelbundna, ca 5 minuter emellan. Vi väntade oss nästan att värkarna skulle sluta och förlossningen dra igång en annan dag, men de höll i sig, var intensiva och täta. Min man klockade värkarna och vid 3 ringde jag till förlossningen och sa att jag nog skulle föda barn snart men att jag inte ville åka riktigt än.

Vid fyra kom vi till förlossningen, barnmorskan tyckte inte att det var läge att skicka ut mig i korridoren för vägning på grund av mina intensiva värkar. Jag andades lustgas och kräktes av den. Min man masserade min rygg och jag hade ondare än jag nånsin trott var möjligt. Det var som en befrielse när krystvärkarna äntligen satte igång. Klockan 8.11 föddes vår son.

Klockan 8.11 den 25/4 föddes vår son, 45 cm lång och 2460 gram. En liten pojke med andra ord. Läkarna undersökte honom och det konstaterades att han hade dålig syreupptagningsförmåga, och det i kombination med hans låga födelsevikt och längd gjorde att vi skulle bli flyttade till intensiven. Oron spred sig i kroppen - vad är det som är fel med vår son? Vi fick hålla honom ett tag till och kände en intensiv kärlek och lycka. Men samtidigt oro. Vad var fel med vår perfekta son? Varför var han ett observandum? Det är ju inget fel på honom, han är ju perfekt!

Alla hormoner åkte fram och tillbaka i kroppen och hjärnan. Vi har fått ett barn! Vi har fått världens finaste pojke! Undrar vad som är fel på honom? Vi har fått en son! Är han sjuk? Jag håller min son i famnen!

Jag fick duscha och min man höll i vår son. Att se dem tillsammans gjorde mig lycklig och jag minns att jag grät. Men så kom oron igen. Är det något fel på honom? Vad i så fall? Nä, de har sett fel - det är inget fel på honom! Jag duschade så fort jag kunde och började packa ihop våra grejer. Höll på att svimma och kände hur det forsade blod ur mig. Barnmorskan hämtade en rullstol och de tog vår son från sin pappas trygga famn och la honom i en säng för vidare transport till intensiven. Men han skrek. Han var otröstlig. De gav honom till mig och han fick ligga i min famn när de körde mig i rullstol till intensiven och min man bar alla våra väskor.

Vi mötte några som log så gulligt mot oss, men jag kände mig alldeles bedövad av oro. Lycka, oro, glädje, smärta, kärlek. Jag tittade på vår vackra son och alla känslor flög omkring.