Den första graviditeten

Sorgen ligger som ett tungt regn över mig. Dropparna tränger in och blöter upp varenda del, varenda cell i hela mig och det vill aldrig upphöra. Livsgnistan är släckt och jag kämpar för att finna mening. Mening att gå upp på morgonen, att äta, att finnas till. Det finns säkert en framtid, men nu kan jag inte se den.

Nils kom till oss. Vårt älskade, efterlängtade barn. Som vi kämpade för att du skulle bli till och som vi längtade! Varenda dag av graviditeten njöt vi i fulla drag. Varenda dag, utom i början då oron tog över. Skulle även denna graviditet sluta i missed abortion? Skulle vi få uppleva glädjen att bli föräldrar? Skulle vi få träffa vårt älskade barn?

Jo, det var så det började. På sommaren 2006 bestämde vi oss för att skaffa barn. För det är ju så det funkar - man bestämmer sig och sen får man barn. Och det var precis så enkelt för oss. På första försöktet tog det sig och vi skulle bli föräldrar! 070707 blev det beräknade förlossningsdatumet och vi började glädjas. Vi började se fram emot det nya livet och vi började planera, prata namn och spana in barnvagnar. Jag sken som en sol och petade i frukosten, mådde illa och kramade min älskade. Vi tittade på varandra på ett nytt sätt, fnissade och kallade varandra för "mamma" och "pappa". Jag var lycklig.

Dagarna gick och magen växte lite grann. Vi var på inskrivning på Kvinnohälsan och jag minns så väl att barnmorskan sa "Här har det definitivt flyttat in någon." och jag kände mig så otroligt stolt. Jag skulle bli mamma! Snart hade vi gått 12 veckor och snart skulle vi berätta den glada nyheten för våra familjer och vänner.

Men den 12 december fick jag en liten blödning och den 13:e tjatade jag till mig ett vaginalt ultraljud. Då konstaterades det att Knodden hade dött i min mage två veckor tidigare. Marken rycktes undan våra fötter. Jag kände mig så fånig att jag varit så lycklig. Och jag kände mig så lurad av min kropp. Varför hade den inte sagt till att något var fel? Varför hade den låtit mig tro att jag var gravid och hur kunde den låta mig vara så lycklig? Hur skulle jag nånsin kunna lita på min kropp igen?

Torsdagen den 14 december 2006 åkte vi till sjukhuset för skrapning. Sen åkte vi hem och hade bara varandra. En ny tid i livet startade, vi hade förlorat vår lilla, lilla Knodd, endast 11 veckor gammal. Vi hade hunnit tänka så mycket på hur livet skulle bli, och vi såg enormt mycket fram emot det. Vi såg fram emot att bli föräldrar.