Kära nån vad tiden går

Förlåt, älskade pojke. Du blev ju 17 månader i går! Jag hänger inte riktigt med märker jag...

I dag har du fått nya blommor på din grav, vit ljung. Det blev jättefint.

16 månader

Jag skrev för ett tag sedan att små kistor inte skulle behövas, Nils. I dag ska mamma, pappa och Siri på begravning. Det är ingen liten kista, men det är en alldeles för ung person som ligger i den.

Ingen ska behöva begrava sina barn. Du och Per får ta hand om varann, han får lära dig att sparka boll. Och du får berätta för honom att du blir 16 månader i dag.

Jag älskar dig och håller lillasyster nära, nära. När hon vaknar ska vi titta på kort från när du var här. Jag älskar dig och din syster.

Grå och tung

Innan du skulle födas bäddade vi din lila säng, Nils. Mamma strök lakan och vi gjorde fint där du skulle sova. Men du sov aldrig där, älskade barn. När du var hos oss sov du i vår säng, vi låg alla tre och andades tillsammans.

Din lillasyster sover i er säng, det har hon gjort ända från början. Men nu står den inte kvar bredvid pappas och mammas. Nu står den i barnrummet, Siri har fått ett alldeles eget rum. Det känns både stort och vemodigt, sängen som du skulle sovit i, sängen som lillasyster sover i, rummet som skulle blivit ditt som nu lillasyster har. Det är så många känslor, Nils. Jag saknar dig så mycket, det är så tomt utan dig.

Nu är det september igen. Du skulle varit vår lilla ettåettthalvtåring som sprang omkring här hemma och myste med mamma, pappa och lillasyster. Vi skulle hållit dig i handen när vi gick nedför de två trappstegen så du kunde busa på gräsmattan.

Det är så mycket som inte fick bli. Det är så mycket vi inte hann göra. Älskade, älskade Nils.