Till sömns

På ytan syns blott en krusning, Nils. Inuti dansar alla känslor. Nej, inte dansar, de hoppar i otakt, de kränger. Som vilsna rytmer till falska toner. Ja, så är det. Så är jag. Vilsen. 

Tänk att jag lärt mig att gråta utan att det hörs. Tänk att jag kan skrika ut min smärta utan ett knyst. Tänk att du kan leva utan att andas. Tänk att du finns, men utan att synas. Tänk att du dog, utan att du nästan ens levt.

Jag hoppas jag kan få sova i natt, Nils. Jag hoppas jag kan få gråta mig till sömns. Men just nu kan jag bara gråta.

Cancer

Jag har blivit gammal, Nils. Huden på min bröstkorg har blivit rynkig, den har blivit skrynklig. När du föddes var jag inte ens 30 år. Nu är jag drygt 40. 

Om man älskar solen för mycket kan man få hudcancer, Nils. Malignt melanom. Om man älskar att bli mamma för mycket så kan man få själcancer. Malignt moderskap. Dödlig utgång. Det kan hända. Det händer inte alltid. Det händer inte alla. Men. Det hände 

mig. 

Nej

Jag är inte rustad för det här livet. Jag är kanske inte ens är rustad för liv. Efter dig började jag leva, men jag började också dö. Att bli mamma var det största för mig. Att förlora dig var ännu större. 

Jag samlar glömska för att orka med mitt liv. Snart fyller du femton år och jag… Jag fyller femton år av död. Av tomhet. Av sorg och saknad. Av gråt och tårar. 

”Jag längtar inte längre efter att ha dig här men jag saknar dig. 

Som om min själ har gått ifrån mig för att vara med dig så saknar jag dig.”

”Att jag är död för livet. Att det är över och förbi. När jag inte hittar nånting som jag finner glädje i.”

”Varje rörelse är sann. Som vi älskade varann. Jag kunde svalka öknarna. Jag kunde smälta isarna. För en oersättlig stund i din närhet.”

Nils. Du fattas mig.