Omöjligt

Nils, ibland kan jag få för mig att jag kommer få träffa dig igen. Ibland tänker jag att "det ska jag göra med Nils". Det var ju så kort tid sen du låg i min mage och pappa och jag drömde om allt vi skulle få göra tillsammans med dig. Det var så kort tid sen mamma och pappa hade drömmar.

Om du hade varit här nu Nils, hade vi nog suttit i soffan och busat. Kanske hade vi läst i en bok och härmat hur djuran låter. Jag tror du hade skrattat när jag härmade kossorna och tuppen. Jag hade klappat dig på kinden och tittat på dig, full av kärlek. Tiden hade fått stå stilla.

När du var här hos oss fanns det inget annat som var viktigt, det fanns bara du. Jag hade velat ha det så för alltid.

Nils sju månader

Stora killen! Jag önskar så att jag fick kittla dig under fötterna i dag.

I dag har solen skinit över ett snötäckt landskap. Det är vackert, men det är inte livet utan dig.

Du finns inte hos oss

För sju månader sedan låg du i min mage, Nils. Men i natt för sju månader sedan satte värkarna igång och du kom till oss. Du är det vackraste barnet som världen någonsin skådat och vi gav dig så mycket kärlek vi hann.

Det är så orättvist att du inte fick stanna, Nils. Det är så orättvist att vi inte får ha dig hos oss och älska dig hela våra liv.

Du finns i våra hjärtan och vi finns alltid med dig.

Mamma och pappa älskar dig oändligt mycket.

Nils kom tillbaka

Jag vet att du inte kan, men jag önskar det högst av allt!

Sorgens dag

Värmen och glädjen kommer över mig när jag tänker på dig, Nils. Men sorgen ligger så nära och saknaden gör så ont.

I dag är det fint väder och i dag hade vi nog gått en långpromenad och sjungit och lekt tittut du och jag. För i dag skulle varit en alldeles vanlig dag. Vanlig och alldeles underbar.

I dag firar vi minnet av Nils. I dag tittar vi på klockan i hallen som stannat på 15.10. I dag går vi till graven och tänder ljus, för i dag är det sex månader sedan vår älskade Nils dog.

Tomma blad

I helgen läste jag din bok "Mina första år". Jag minns hur pappa och jag fyllde i den innan du kom till oss med förslag på namn och där vi skrev hur mamma och pappa träffades. Jag minns hur vi fyllde i boken när du var hos oss. Under "Högtider" fyllde vi i ditt dop som var på din fyradagarsdag. Vi fyllde också i promenaden och premiärbadet hemma på din enveckasdag.

Det är så många sidor vi inte kan fylla i, Nils. Det är så många tomma blad. Den boken skulle räcka ända till ditt första sommarlov, men det fick du aldrig uppleva. De tomma sidorna stirrade tillbaka på mig och tomheten utan dig blev så uppenbar, ja den blev nästan hånfull.

Det sitter en liten hårtuss på en av sidorna, den klippte vi bort från ditt lilla huvud den 7 maj. Kanske skulle vi skrivit in det som en högtid också.

I går var det fars dag och jag vet att du var nära din pappa lite extra just i går. Om pappa hade en sån bok som du har skulle vi skrivit in det som en högtid. "Min första fars dag." Din pappa är världens bästa och vackraste pappa och det är så sorgligt att du inte kan vara här hos honom. Det gör så ont att se honom sakna dig.

Vårt livs resa

Min man och jag hade bokat en resa till Paradisön, där livet ler mot oss i kapp med serveringspersonalen. Vi satt hela dagar och fantiserade och planerade, det här skulle bli vårt livs resa! Vi beställde hem broschyrer och läste på Internet, pratade lite med människor som besökt ön och som bor där. Vi förstod att det kunde regna vissa dagar, vi förstod att nätterna kan bli långa, men vi visste också att vi var redo för det. Vi kunde ta det, med tanke på alla fördelar som livet på ön för med sig.

Resdagen närmade sig, vi var pirriga och lyckliga. Så kom dagen, vi klev på planet och blev väl omhändertagna. Vi skålade och skrattade tillsammans och såg varandra djupt i ögonen. Nu var vi äntligen på väg, nu kunde inget hindra oss!

Flygturen blev inte så lång som vi trott, och när vi landade var vi inte framme. Efter fem dagar på ön såg vi att allt blev svart, alla hus bombades sönder och alla växter dog. Efter ytterligare 12 dagar blev det otäckt tyst. Jag och min man stod hand i hand i helvetet på jorden och tårarna rann nedför våra kinder. Allt vi levt för var borta. Vi stod mitt i vårt livs resa och vi kan inte flyga hem.

Vi är kvar i den svarta staden. Husen ligger bredvid varandra, tomma och rasade. Växterna är fortfarande döda, kanske kan det komma några knoppar om en tid. Kanske, om vi vårdar dem. Till helvetet kommer våra familjer och vänner och hälsar på ibland, men det är dyrt att köpa biljett. Resan är jobbig. Några tror att det går fort att bygga upp staden igen, några tror att växterna redan är på väg tillbaka och när de ser att så inte är fallet kan det dröja till nästa besök.

Några av husen har fasader och vissa väljer att se det. Men fasaden är bräcklig och bakom den bubblar det av lera och smuts. Ett rum har vi dock byggt upp, det vackraste rummet av alla. Mitt i rummet står Nils och i rummet bor alla minnen.

Min man och jag kan inte bygga upp staden fort, vi har ont om material. Vi använder små stunder av andetag och ögonblick av skratt, men vi måste alltid bo här. Vi kommer nog få det fint igen, vi kommer antagligen orka bygga upp det mesta. Men vi får bygga i resterna av det som var, de kommer alltid vara en del av våra liv. Och vi måste bo här. Vi vill bo här.

Tiden läker inga sår och tiden bygger inga städer.

Drömmar

Jag har inga drömmar längre, Nils. De drömmar jag hade begravdes tillsammans med dig.

Jag saknar dig min fina pojke.