Vårt livs resa

Min man och jag hade bokat en resa till Paradisön, där livet ler mot oss i kapp med serveringspersonalen. Vi satt hela dagar och fantiserade och planerade, det här skulle bli vårt livs resa! Vi beställde hem broschyrer och läste på Internet, pratade lite med människor som besökt ön och som bor där. Vi förstod att det kunde regna vissa dagar, vi förstod att nätterna kan bli långa, men vi visste också att vi var redo för det. Vi kunde ta det, med tanke på alla fördelar som livet på ön för med sig.

Resdagen närmade sig, vi var pirriga och lyckliga. Så kom dagen, vi klev på planet och blev väl omhändertagna. Vi skålade och skrattade tillsammans och såg varandra djupt i ögonen. Nu var vi äntligen på väg, nu kunde inget hindra oss!

Flygturen blev inte så lång som vi trott, och när vi landade var vi inte framme. Efter fem dagar på ön såg vi att allt blev svart, alla hus bombades sönder och alla växter dog. Efter ytterligare 12 dagar blev det otäckt tyst. Jag och min man stod hand i hand i helvetet på jorden och tårarna rann nedför våra kinder. Allt vi levt för var borta. Vi stod mitt i vårt livs resa och vi kan inte flyga hem.

Vi är kvar i den svarta staden. Husen ligger bredvid varandra, tomma och rasade. Växterna är fortfarande döda, kanske kan det komma några knoppar om en tid. Kanske, om vi vårdar dem. Till helvetet kommer våra familjer och vänner och hälsar på ibland, men det är dyrt att köpa biljett. Resan är jobbig. Några tror att det går fort att bygga upp staden igen, några tror att växterna redan är på väg tillbaka och när de ser att så inte är fallet kan det dröja till nästa besök.

Några av husen har fasader och vissa väljer att se det. Men fasaden är bräcklig och bakom den bubblar det av lera och smuts. Ett rum har vi dock byggt upp, det vackraste rummet av alla. Mitt i rummet står Nils och i rummet bor alla minnen.

Min man och jag kan inte bygga upp staden fort, vi har ont om material. Vi använder små stunder av andetag och ögonblick av skratt, men vi måste alltid bo här. Vi kommer nog få det fint igen, vi kommer antagligen orka bygga upp det mesta. Men vi får bygga i resterna av det som var, de kommer alltid vara en del av våra liv. Och vi måste bo här. Vi vill bo här.

Tiden läker inga sår och tiden bygger inga städer.