En egen respirator

Du är min respirator, Nils. Jag är beroende av dig, utan dig kan jag inte finnas mer.

Frank och jag har varit på sjukhuset igen. Nu är det en månad sen vi var där, men det är först nyligen mamma har börjat andas igen.

Frank var inte jättesjuk, han klarade att andas själv och behövde bara extra syrgas några dagar. Men när han blev sämre efter fyra dagar på sjukhus i stället för bättre, blev det jobbigt. Mamma fick tryck över bröstet och syret i den sterila sjukhussalen räckte inte. När de satte elektroder på Franks lilla kropp kunde jag bara se din framför mig. Jag kunde bara se dig.

Siffror på skärmen, larm som låter. Hjärtfrekvens som sticker iväg och andetag som räknas. Läkare som rondar och sköterskor som bryr sig om. Fyra år har snart gått, men på mindre än ett ögonblick var allt tillbaka.

För snart en vecka sen började mamma andas igen. Andas långa lugna andetag som också gjort att jag vågat andas ut. Eftersom du är död vet jag att jag kan förlora livet. Igen. Och jag vet att jag inte skulle klara det. Liksom jag inte klarade det när du dog.

Frank mår bra nu. Han andas helt utan mediciner och han är en fantastisk liten kille. Han är en kämpe, en liten hjälte precis som du.  
 

Men du är min respirator, Nils! Tack vare dig kan jag andas och leva. Och jag är världens bästa mamma till dig, Siri, Nora och Frank.