I kväll har vi fiskat, Nils. Sjön var alldeles spegelblank och flötet låg helt stilla. En slända blev kär i mitt flöte och svärmade runt det. Mamma fick upp fyra små, små abborrar och pappa fick två, och en liten mört. Vi kastade tillbaks allihop såklart. Pappa är ju sportfiskare.
Det var så fint på bryggan, vindstilla och tyst. Jag kände din närvaro, Nils, jag kände den i hela kroppen. Jag älskar dig så mycket, mer än jag nånsin trodde var möjligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Som fyrans sandpapper är det att att leva ibland. Man vänder och vrider på sig, försöker undvika det onda men hur man än gör är fyran där och gnager och ettrar sig mot huden och själen. Det enda man kan göra är att vänta på att trean kanske ska komma och ta över och att tvåan och ettan så småning om dyker upp.
Det blir bättre, tror jag. Hoppas jag. Medan man väntar är fiske med en far inte det sämsta man kan göra. Kram, fina du, jag känner ditt sandpapper.
Skicka en kommentar