Safta och sylta

Jag kokar jordgubbssaft. Doften sprider sig i köket och jag kan nästan minnas sommaren, jag kan nästan minnas solvarma jordgubbar och saft i ett immigt glas med många isbitar. Men här är det vinter och stilla. Här är det tyst och allt som är gott kan jag blott förnimma. Saknaden efter min döda son blandas med ett litet, försiktigt hopp - sprött och skört som fjärilens vingar - om att få leva med hans småsyskon.

Jag är arg, jag tycker att livet är futtigt. Jag är så ledsen över att vi fick nöja oss med 18 dagar tillsammans med vår son, när hela livet var det som utlovats. Jag tar ut min frustration med morteln mot de halvfrysta lingonen. Jag rör och stöter och aldrig har världen sett så välrörda lingon. Men det tjänar ingenting till, livet blir inte bättre för att bären är rörda. Nils kommer inte tillbaka fastän jag kokar saft till hans tiomånadersdag som är nästa vecka.

Nils kommer aldrig tillbaka.