Jag faller med höstlöven. Singlar sakta, lite betänksamt ner mot marken. Hinner tänka men kan inte undvika fallet. Kan inte undvika att landa på den hårda, kalla, fuktiga marken.
Men med mig faller du. Med mig landar du. Du finns inom mig och aldrig, aldrig kommer vi lämna varandra.
Älskade Nils, din första höst fick du inte leva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Vet du Nils? Imorgon kommer din fina mamma hit och hälsar på. Mamma, jag och Maja ska promenera och tänka på dig. På hur jävla mycket vi saknar dig och hur vi önskar att du var här och kände hösten i luften. Jag ska krama din mamma och det ska bli härligt. Du fattas oss!
Skicka en kommentar