En ovanlig kväll som blir vanlig

Nu är det den 11:e igen. Kvällen före den 12:e och den sista kvällen. Nu är det nästan tre månader sen du dog.

Den 11:e och 12:e borde vara alldeles vanliga. Den enda dagen som skulle varit speciell är den 25:e. Så här dags skulle vi ha fått dig att somna, du skulle kanske busat lite och varit vaken lite för länge, kanske skulle du gnällt lite så jag fick bära dig och hålla dig nära, nära. Du kanske skulle varit extra tuttig och bara velat snutta, inte äta. Kanske skulle jag blivt lite trött på att du aldrig somnade, men jag skulle aldrig någonsin blivit trött på dig.

Nu sitter jag i sängen, samma säng som du låg i för tre månader sen, och gråter. Jag skakar och saknar dig. Jag är otröstlig. Pappa är otröstlig. Vi tar upp varandra i famnen och vaggar, vi saknar dig. Vi är trötta på att sakna dig.

Vi älskar dig.