Innan du blev till, Nils, hade vi en annan bebis i magen. Men den stannade inte så länge, bara knappt tre månader. I december 2006 fick vi beskedet att den dött i min mage och mamma fick sövas och skrapas. Strax innan det bröt pappa nyckelbenet, och det var dagen innan han skulle börja sitt nya jobb.
Pappa och jag var överens om att december 2006 var den sämsta månaden någonsin.
Men sen dog du. Älskade, underbara barn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Satan vad tiden går. kändes som det inte alls var länge sedan som han bröt nyckelbenet. Som sagt tiden går på, det blir aldrig bra men det blir bättre. So are it// Puss
Det är rent utsagt förjävligt att det ens ska behöva vara värre. Nu får det vara nog. Nils fattas världen....varje dag. Åt helvete med orättvisor. Ni har råkat ut för livets baksida med råge för många gånger.
När jag tänker på dig, Nils, så tåras mina ögon. Tänk att en så liten kille kan lämna ett sådant gigantisk tomrum.
Kram till er alla tre!
Hur hemskt det än låter så kommer det vara så, att den där månaden är världens sämsta för alltid. Mamma och Pappa har sin i februari, det har aldrig riktigt gått ur.
Men, trots att februari fortfarande är den sämsta månaden för dem tog de sig då, och tar de sig nu igenom den varje år. Jag vill tro att det blev lite lättare med tiden, den där som samtidigt går för fort och för långsamt på något underligt vis...
De klarade sig och jag har så mycket tro och hopp om att ni också kommer göra det. Tid tar det nog, den långsamma sorten, men det är ända sättet. Man kan inte gå under den, ni vet.
Kramar.
Skicka en kommentar