Att se min man, Nils pappa, titta ner i en vagn på en liten pojke. Att se honom sakna Nils. Det gör ont.
I går var mamma och pappa på bröllop, Nils. Det var två små bebisar där, men det skulle varit tre. Gästerna såg inte att du inte var med, men vi saknade dig hela tiden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kram!
Vad fint du skriver, det berör och lämnar spår hos mig...
Det finns ingen som känna det du känner, ingen som kan förstå eller säga vad du ska göra eller inte. I sin sorg är man så jävla ensam, så orättvist ensam!
Att kastas mellan lycka och sorg är en obehaglig känsla. När man inte vill leva i sin egen kropp, inte vill vakna till en ny dag och alla runt omkring en säger fel saker då är det lätt att ge upp!
Men faktum är tiden helt oförskämt går, man undrar varför människor skrattar och har roligt, det enda man vill är att skrika -FATTAR NI INTE VAD SOM HÄNT?? Blommorna blommar och sommaren gör helt hänsynslöst entré igen... Fåglarna kvittrar, och löven förbereder sig för den kommande hösten. Allt annat är som vanligt... När allt detta händer runt omkring dig så läker hjärtat. En liten bit i taget... Det går långsamt, men det sker...Det kommer att bli helt igen. I ditt hjärta finns en plats för Nils, en plats där Nils och din kärlek till honom ska bevaras. Den platsen har ingen konkurrent. Göm alla dina fina minnen där och bär med dig dom på resan som är resten av Ditt liv! Jag hoppas att du får vakna en morgon och känna att du åter har livet i Din hand...
Ta hand om dig!
Kramar Anna Walldén
Skicka en kommentar