Psykologen säger att sorgen är som vågor som kommer över oss. Men jag befinner mig mitt ute på öppet hav. Vart jag än tittar ser jag inte land och jag bottnar inte. Bredvid mig kämpar min man för att hålla huvudet över vattenytan. Vi trampar vatten sida vid sida, vi vet inte vilket håll vi ska simma åt.
Vi vet att det inte kommer någon räddningsbåt och hämtar oss. Vi vet att det inte finns några genvägar till land. Men vi vet inte hur länge vi orkar kämpa.
Jag ställer frågan om och om igen. Hur mycket ska en människa klara av?
I dag har vi varit hos morfar, Nils. Det är så synd att du inte hann följa med dit. Det är så mycket du inte hann med att göra.
Mamma och pappa har det jättejobbigt, livet går mest ut på att andas. Vi saknar dig mer och mer för varje dag. Vi älskar dig oändligt mycket och vi undrar hur du har det, Nils?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag önskar att jag kunde ro ut till er med en liten eka och slänga i en boj och dra in er till land. Livet kan vara så olidlig grymt men jag hoppas att ni får skymta land vid horisonten och se hur den närmar sig. sakta men säkert.
Skicka en kommentar