Dopet

Inga inbjudningskort skickades ut när Nils skulle döpas. Ingen smörgåstårta beställdes och ingen broderade in hans namn på dopklänningen som skulle gå i arv från mig eller min man. Ingen frågade om önskelista. Ingen bakade jordgubbstårta och endast min man och jag närvarade, förutom Nils och prästen. Sjukhusprästen.

Samma dag som vi fick veta att Nils inte gick att operera beslutades det att han skulle kopplas loss från respiratorn och i och med det troligtvis dö relativt omgående, trodde läkarna. En sköterska frågade oss om vi ville döpa Nils, och det kände vi att vi ville. Det beslutades att Nils skulle flyttas till ett annat rum så alla sladdar som kopplade ihop Nils med dropp och mediciner och syrgastuber till respiratorn fick ordnas och vi hjälptes åt att flytta vår lilla son i den lilla plastlådan till det nya rummet. Det fanns en soffa där och min man och jag slog oss ner. Och för första gången sen vi kom till Lund fick vi hålla vår son. Han fick komma till min famn och jag höll honom så varligt och innerligt och nära som det bara gick. Nils låg fortfarande i respirator när höll prästen en kort dopceremoni och min man och jag klappade vår son och grät. Det var helt otroligt att hålla honom igen, att hålla vårt barn i mina armar.

Vad prästen sa spelade ingen roll, tiden stod stilla när vi hade Nils nära igen. Vi njöt av varje sekund alla tre. Vi var en familj.