28 april för ett år sedan

Den 27 april förra året beslutades det att du skulle åka till Lund och en helikoptertransport bokades. Vi fixade och förberedde inför din avfärd, du skulle åka med läkare och sköterska för mamma och pappa fick inte plats i helikoptern. Vid sextiden en mulen söndagskväll fick vi pussa dig farväl och lägga dig i en transportkuvös och följa dig till helikoptern. Vi stod på helikopterplattan och tittade efter er så länge vi kunde se er och vi visste inte om vi sett dig i livet för sista gången.

Pappa och mamma fick åka hem för att packa om våra väskor. När vi kom hem fick vi uppleva alla nyblivna föräldrars värsta mardröm - vi fick komma hem utan vårt barn. Vad packar man, hur mycket packar man när man inte vet hur länge man ska vara borta? Vi yrade omkring här hemma och försökte packa allt vi kunde ha användning för. Sen körde vi vår nyköpta familjebil till Lund. När vi kom dit letade vi reda på BIVA och ditt rum. Du sov och resan hade gått bra. Det var underbart att få pussa dig igen!

I dag för ett år sedan var det måndag och du vaknade upp din första morgon i Lund. Eller - vid sjutiden på morgonen lades du i respirator. Mamma och pappa hade sovit ett par timmar på patienthotellet intill och sprang till BIVA så fort vi vaknat. Det var en jobbig syn med dig i respirator. Det var fruktansvärt hemskt att inte få ha dig i famnen. Senare den dagen gjordes MR på dig. Den började vid lunchtid och skulle hålla på ett par timmar. Sköterskan skulle ringa oss när du var tillbaka på rummet. När ingen ringt vid 14 blev vi oroliga, men ingen svarade på ditt rum. När vi inte hört nåt vid 15 var vi i upplösningstillstånd. Först vid 17 var undersökningen klar och vi fick träffa dig. Då hade du en kroppstemperatur på 32°C. Älskade Nils, du var så kall!

Vi skulle få svar på MR redan samma kväll, men framåt 21 förstod vi att vi skulle få gå och lägga oss ovetandes denna kväll. När vi la oss hade vi hopp, men vi kände en väldigt närvarande oro.