I åtta år har jag levt med dig och i snart åtta år har jag levt utan dig. Utan din första sommarfest på lekis. Utan din första skoldag. Utan din hand i min.
Du var inte med i dag. Du satt inte på bänken och lyssnade på mig när jag hade konsert. Du ligger inte i min säng och sover nu. Du finns inte i morgon när du skulle funnits!
För fan, Nils! Det är inte okej att du är död.
1 kommentar:
Jag läser din blogg och gråter så jävla mycket. Så sjukt vackert och extremt sorgligt det är att läsa om det här. Du verkar vara en helt fantastisk person och mamma. Tack för att jag fick läsa.
Skicka en kommentar