onsdag 29 april 2015

Dödsbud

För sju år sen låg jag också vaken vid den här tiden, Nils. Pappa och jag hade fått veta att ditt hjärtfel var inoperabelt. Vi hade fått veta att du skulle dö. 

Men du levde. Du var fem dagar gammal och du levde. Du låg nära mig och andades. Denna första natt tillsammans var jag livrädd att du skulle dö. Jag sov inte. Jag lyssnade, gladdes och sörjde.

Min son, min fina lilla kille som inte skulle få leva. 

Den första natten tillsammans var också den tung och sömnlös.

1 kommentar:

Maria sa...

Hej Nils!

Jag sitter i ett varmt land, min lille Malte sover i vagnen. Tänker på dig, som så många gånger tidigare. Det har gått många år sedan jag höll din lilla kropp men ofta, ofta dyker du upp i mina tankar. Du har fått en särskild plats hos mig

Kramar från Maria