9 år

Är hon hos dig nu, Nils? Den älskade mamman som lämnade sina barn alldeles för tidigt? Håller du hennes stora hand i din lilla och viskar att det blir bättre sen? Att man liksom vänjer sig vid att vara åtskilda och att glädjen också kommer få plats?

Klappar du hennes kind, sätter du en lock bakom hennes öra och kryper du upp i hennes knä? Tröstar du hennes hejdlösa gråt och tröstar hon din?

Siri, Nora, Frank och Sonja tröstar mig. När de är vakna klappar de min kind och lär mig att jag måste vänja mig vid att leva utan dig. De lär mig glädje. 

Men på kvällen, Nils. På kvällen mörknar det och jag är tröstlös. Jag gråter hejdlöst och ingen kryper upp i min famn. Ingen liten hand läggs i min stora. Min hand är inte van vid att vara tom, trots att det är snart nio år sen din låg i min.