Som ett plåster

Det är lika bra att göra det kvickt, Nils. Som när vi drog bort plåstret från ditt lilla ben efter biopsin ungefär. Varligt, fast kvickt.

På sistone har mamma och pappa märkt hur vi stör Frank när vi går och lägger oss. Frank vaknar till och med ibland, så i dag sa mamma att det var dags att han fick flytta till eget rum. Och det finns ingen anledning att dra ut på det.

Frank sover i eget rum från och med nu. Egentligen är det väl ingen stor grej, men det gör ont! Mamma har så många känslor förknippade med den spjälsängen, Nils. Den sängen som stått bredvid mammas till och från i drygt fyra år. Den sängen som du aldrig sov i. Den sängen som mamma sprang till hela tiden och tittade på Siri när hon sov. Den sängen som Nora sen fick överta. Och som Frank sover i nu.

Det är så tomt bredvid mammas säng, Nils! Det är så tomt bredvid mamma. Det är så tomt utan flickorna och Frank, men dem kan jag smyga in till. Det är så tomt utan dig.