Vi vaknade upp efter en sömnlös natt i en säng i samvårdsrummet som låg i samma korridor som intensivvårdsrummet som du låg i. Jag minns inte om vi åt eller drack något, jag minns inte när jag började pumpa mjölk till dig, jag minns inte så mycket alls mer än känslan. Oron. Den förbytta lyckan. De uteblivna samtalen till våra nära, för vad skulle vi säga?
Jag minns hur personalen hjälpte oss att hålla ordning på sladdarna så vi kunde lyfta dig från din värmesäng till vår trygga famn. Jag minns hur dina värden förbättrades när du kände din mamma och pappa. Jag minns hur du mirakulöst kunde andas helt utan syrgas tack vare närheten. Den trygga närheten.
Du var alltid trygg i vår famn. Du kom till ro, du andandes lugnt, du sov. Du kände dig så trygg att du till och med vågade dö i vår famn.
Jag saknar dig varje sekund och varje ögonblick. Det är så tomt utan dig. Mamma älskar dig mer än du någonsin förstår. Mer än du någonsin hann uppleva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar