Dödsannonsen

Det var helt förfärligt att behöva skriva dödsannonsen. Hur ska man någonsin kunna göra en sådan sak, att skriva en dödsannons till sin son, till sitt efterlängtade barn?

"Den vackraste stunden i livet var den när du kom."

Så skrev vi och det är så vansinnigt sant. För livet var i det ögonblicket alldeles perfekt, det barn som vi så länge väntat på kom till oss och det var vårt barn! Det var vår Nils. Det var vårt mirakel.

Det som hände sedan, Nils - dagarna på intensiven, dagarna i Lund, beskedet att du inte gick att rädda - var helt omänskligt att gå igenom. Dagarna i hemmets lugna vrå var underbara, samtidigt som de var alldeles hemska. Vi visste ju att du skulle dö. Vi visste att du levde på lånad tid, fastän ditt liv nästan inte hunnit börja. Att hålla dig i famnen, att titta på dig, att pussa dina små läppar och veta att varje gång kanske var den sista var alldeles... ord kan inte beskriva hur det var.

Tänk om vi på något sätt kunde få dig tillbaka.