Vi visste att det skulle ta slut, men vi visste inte när.
När du vaknade med oss din sjuttonde dag så vaknade du till den sista. Du låg i pappas och min famn. Du åt. Vi sjöng för dig. Du hann aldrig leva färdigt, du hann knappt börja leva.
Just nu för fyra månader sedan hade vi dig nära. Just nu för fyra månader sedan låg du i vår famn. Just nu för fyra månader sedan levde du.
Vi visste att det skulle ta slut, men vi kunde inte förbereda oss på slutet.
Vi älskar dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej Marina! Du skriver så fint, så hjärtslitande, jag bara gråter och gråter! Jag vet inte vad jag ska säga, men en sak är säker att detta är så orättvist! Många kramar till er från oss
Smärtan är densamma 12:e varje månad. Obegripligt! Skickar kramar upp mot hösthimlen
Skicka en kommentar