I natt brast fasaden, mammas kropp skälvde i snyftningar. Jag orkar inte andas, men kroppen gör det åt mig.
Jag är så trött, Nils. Jag är så trött på att sakna dig, så trött på att sorgen aldrig försvinner och smärtan aldrig går över. Jag är så trött på att älska dig på distans.
Du är en stor pojke nu och jag är så trött på att du var liten sist jag fick hålla dig. Jag älskar dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Långa varma kramar.
Det är så orättvist. Ingen ska behöva vara i den sits du är i! Många kramar från Marina
Tänk lilla gumman om det vore så att jag som är din mamma kunde ta dig i min famn och vagga dig och sen blir det bra. Men saknaden efter Nils smärtar och går inte att lindra.
Åh fina vän!! Fina Nils och Siris mamma. Många kramar till dig Vännen min! / Sofia
Skicka en kommentar