Det är kvällen före kvällen före. I morgon kväll borde jag vara nervös inför din femårsdag, men nervositeten har redan smugit sig på. Illamående och en klump i magen. Det känns som att alla runt omkring tittar, kollar, känner in. "Kommer hon att explodera i år?" "Hur ser hon ut när hon sörjer?" "Hur ledsen är hon?"
Jag är samma gamla mamma, Nils. Det är samma gamla april och samma känslor. Förväntan, glädje och sorg.
Jag är själv lite nervös över hur det kommer att kännas kommande dagar, men jag tror ändå jag vet. Tiden läker inga sår, men den gör en van. Jag vet hur det känns att hålla födelsedag för min älskade förstfödde son utan hans närvaro. Utan din närvaro, Nils. Det är nu femte gången.
Fastän det snart gått fem år så har jag inte riktigt lärt mig andas utan dig, Nils. Det är så tomt utan dig! Ibland kväver tomheten mig och jag låter den göra det. Jag låter dig ta plats och jag låter sorgen efter dig kväva mig. Jag dör. Jag lever. Jag andas, men det är på ren vilja.
Nu ska jag smyga in till dina syskon och smeka dem försiktigt på kinden och lukta på dem. Höra deras andetag och känna deras närvaro. Och känna din närvaro i dem. Älskade, älskade Nils.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, vi tittar och försöker känna in. Känna in hur du mår och vad du vill ha av oss runt omkring. Vi, dina vänner, vill finnas till för dig på det sätt du behöver oss!
Jag kan aldrig förstå och kanske därför gör/säger jag inte alltid rätt, men jag kan försöka finnas till på ett sätt som gör vardagen liite bättre för dig min vän!
Skicka en kommentar