Hur rädd var musen som ramlat ner i det lilla utrymmet i mellanväggen? Förstod den att den skulle dö? När förstod den det? Vi lyssnade hjälplöst på musens hjälplösa krafsande.
Nils, jag tror att du förstod att du var döende, jag tror att du kämpade så länge du bara orkade. Ända tills det kändes hjälplöst. Hur kändes det för dig? Mamma får svårt att andas när jag tänker på det, när jag tänker på att du fick kämpa så. Jag njöt av varje sekund du var hos oss, Nils! En hjälplös njutning, en hopplös kamp mot tiden.
Jag blundar så hårt jag kan och önskar, hoppas, drömmer att du är tillbaka. Ditt vackra lilla huvud just under mitt. Din späda lilla kropp varligt tryckt mot min. Jag vill inte att tiden med dig ska vara förbi. Jag vill inte känna mig så hjälplös.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag sitter här med tårarna trillandes nerför mina kinder. En stor klump i halsen. Känslorna svämmar över. Du skriver så innerligt och ärligt. Vi känner inte varandra och i kväll är första gången jag läser din blogg. Men jag har aldrig tidigare blivit så berörd av en för mig främmande persons berättelser.
Du verkar ha så fantastiskt mycket inom dig. Önskar dig och de dina styrka, hälsa, värme och en fin helg tillsammans!
Skicka en kommentar