Två år och sju månader

Det saknas en handduk i badrummet, Nils. Det står ut en ensam knopp från väggen och den stirrar på mig.

Vi skruvade upp fyra knoppar att hänga handdukar på när vi renoverade badrummet till du skulle komma, Nils. En till pappa, en till mamma, en till dig. Och så en extra. Varje dag när jag ser de där knopparna tänker jag på dig. Varje dag när jag sätter fötterna på det uppvärmda klinkergolvet tänker jag på att dina små fötter aldrig fick känna dess värme. Varje gång jag lägger dina systrar på skötbordet tittar jag på mobilen som hänger över och minns känslan när du dött och vi flyttade skötbordet. Där hängde den. På en skör men säker tråd. På en skör med överdimensionerad tråd hängde den, men plötsligt utan uppgift.

I dag är det två år och sju månader sedan du föddes, min son. När jag blundar kan jag förnimma känslan av din nyfödda, varma kropp mot min. När jag blundar kan jag känna den omedelbara oron. Men jag behöver inte blunda för att känna den innerliga kärleken till dig.

Snart ska mamma sluta ögonen och jag önskar att du kommer till mig i drömmen i natt.