Vi hör en vän berätta om ett par
som har en son med bara några veckor kvar.
Dom kämpar för att hålla uppe modet,
det är tydligen någonting med blodet.
Dom tar en dag, ett ögonblick i sänder.
Mamma lyssnar på Bo Kaspers orkester och gråter. Det är så smärtsamt, så verkligt och så nära. Och så minns jag plötsligt vad som hände när du kom till oss. Då går det inte längre att andas. Det går inte att leva med sitt döende barn i famnen. Det går inte att leva utan sitt barn.
tisdag 8 december 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kram, kram, kram, kram från Anette.
Åh, inte nog med att ni måste leva med er egen smärta, ni känner ju givetvis även andras i samma situation. KRAMAR från Marina P!
Skicka en kommentar