I går kväll när min man och jag var vid Nils grav sipprade regnet ner i takt med tårarna längs våra kinder. Det kändes som höst. Vi stod hand i hand och tittade på den lilla stenen i det dova skenet av lyktan och på presenterna som Nils fått.
Livet är inte rättvist.
Vi saknar dig så innerligt, Nils. Din frånvaro smärtar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar