Huden blir inte förvånad längre när tårarna faller, det har blivit som ett normaltillstånd. Mina kinder hinner nästan inte torka mellan gångerna. Snart uppstår nog djupa fåror för tårarna att rinna i, men de har ingenstans att ta vägen.
Jag känner mig så gammal. Det finns ingen ork till något längre, det finns inget att se fram emot.
Mamma och pappa saknar dig, Nils.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar