Härom dagen bar pappa fram den andra spjälsängen, Nils. Vi skruvade ihop den till Nora och flyttade in hennes, Siris och din gamla säng (med gungtassar) till mammas och pappas sovrum.
Mamma har tvättat och knutit dit samma spjälskydd som jag gjorde när du skulle komma. Som när Siri skulle komma. Som när Nora skulle komma. Så nu står sängen här bredvid mamma, och det är med varm kärlek och smärta i hjärtat jag drömmer om att få lägga min son i den sängen. Det är blandade sorg- och glädjetårar som rinner nerför mammas kinder.
När jag blundar ser jag så tydligt hur du ligger där - död. Hur ditt vackra ansikte sover så fridfullt när din närmsta släkt kommit hit för att ta avsked.
Nils, hur kunde det bli så här? Varför fick du aldrig sova i din säng? Varför får vi bara minnas dig? Varför får jag aldrig mera hålla dig? Tyngden av din frånvaro är outhärdlig. Det är för väl att din kärlek gör livet uthärdligt. Att din och dina syskons kärlek gör livet värdefullt! Mamma älskar dig, Nils.
onsdag 2 november 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
<3
/Pia
Älskad och saknad av så många. Nils, snart är du brorsa till tre. Många busfrön att ha koll på. Du lär dem om livet men jag önskar att du fått göra det i leken.
Kramar!
Min Nils finns hela tiden hos farfar.
Livet är så orättvist.
Kram er Anette!
Fruktansvärt orättvist. Tårar rinner längs mina kinder när jag läser dina fina ord Marina..
Skicka en kommentar