Nu känns det sådär tungt, Nils. Fastän jag andas kan jag inte andas, lungorna fylls med tomt och det värker långt ner i magen.
Det finns ingen lycka större än mina barn. Det finns ingen färg mörkare än svart.
Jag saknar dig, Nils. Jag saknar dig. Saknar dig. Saknar dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kram min vän! Stor kram!
Varma kramar!
Pia
Skicka en kommentar