Över

Det är nästan mörkt nu, så mörkt som det blir en klar maj-kväll. Dina småsyskon sover sedan några timmar och pappa och jag ska snart sova vi också. 12 maj, Nils. Det skulle inte varit något särskilt med den dagen egentligen. 

Men nu är den över. Det är fem år sedan du dog i mammas och pappas famn. Jag är helt slut, Nils! Psyket är helt utmattat. 

Vi har fikat vid din grav. Vi har varit på Omberg. Vi har ätit glass i solen. Vi har haft en bra dag trots allt. 

Saknaden efter dig är enorm, Nils. Älskade lilla sparv. Älskade lilla storebror.

Fem år

Vi firade din födelsedag med pompa och ståt, Nils! Barnen fick födelsedagspresenter och vi åt jordgubbsbakelser. Vi sjöng "Ja må han leva" och hurrade vid din grav och vi åt födelsedagsmiddag på restaurang. Pappa var ledig hela dagen och på förmiddagen åkte vi till öppna förskolan alla fem. Dessutom fick hönorna äntligen flytta hem!

Några dagar har nu gått och i dag var dina syskon på sin första fotbollsträning. Vi njuter av varandra och av våren. Vi njuter av att må bra tillsammans och vi njuter av att få vara ledsna i varandras närhet.

Just nu njuter mamma av minnet av dig, älskade Nils!

24/4

Vi älskar dig, Nils.

The big opening turns grande finale

Det är kvällen före kvällen före. I morgon kväll borde jag vara nervös inför din femårsdag, men nervositeten har redan smugit sig på. Illamående och en klump i magen. Det känns som att alla runt omkring tittar, kollar, känner in. "Kommer hon att explodera i år?" "Hur ser hon ut när hon sörjer?" "Hur ledsen är hon?"

Jag är samma gamla mamma, Nils. Det är samma gamla april och samma känslor. Förväntan, glädje och sorg.

Jag är själv lite nervös över hur det kommer att kännas kommande dagar, men jag tror ändå jag vet. Tiden läker inga sår, men den gör en van. Jag vet hur det känns att hålla födelsedag för min älskade förstfödde son utan hans närvaro. Utan din närvaro, Nils. Det är nu femte gången.

Fastän det snart gått fem år så har jag inte riktigt lärt mig andas utan dig, Nils. Det är så tomt utan dig! Ibland kväver tomheten mig och jag låter den göra det. Jag låter dig ta plats och jag låter sorgen efter dig kväva mig. Jag dör. Jag lever. Jag andas, men det är på ren vilja.

Nu ska jag smyga in till dina syskon och smeka dem försiktigt på kinden och lukta på dem. Höra deras andetag och känna deras närvaro. Och känna din närvaro i dem. Älskade, älskade Nils.

Vinterns grepp

Det känns som att våren står på paus, Nils. Det har kommit mer snö och det är alldeles för många minusgrader för att det ska kännas som vår. Men det är mars, ändå. Trots allt.

Det är fem år sedan du låg i min mage och det känns så länge sen och samtidigt känns det så nyss. När du dog så stod hela livet på paus, allt, verkligen allt, saknade mening. Dagarna gick, månaderna gick och våren gick. Det blev sommar och höst, vinter och vår igen. Då föddes din första lillasyster, Nils. Det meningslösa blandades med det meningsfulla. Livet återvände till vårt döda liv. 

Under våren återkommer livet, och det blev så extra tydligt då!

Hur känns det?

Hur rädd var musen som ramlat ner i det lilla utrymmet i mellanväggen? Förstod den att den skulle dö? När förstod den det? Vi lyssnade hjälplöst på musens hjälplösa krafsande.

Nils, jag tror att du förstod att du var döende, jag tror att du kämpade så länge du bara orkade. Ända tills det kändes hjälplöst. Hur kändes det för dig? Mamma får svårt att andas när jag tänker på det, när jag tänker på att du fick kämpa så. Jag njöt av varje sekund du var hos oss, Nils! En hjälplös njutning, en hopplös kamp mot tiden.

Jag blundar så hårt jag kan och önskar, hoppas, drömmer att du är tillbaka. Ditt vackra lilla huvud just under mitt. Din späda lilla kropp varligt tryckt mot min. Jag vill inte att tiden med dig ska vara förbi. Jag vill inte känna mig så hjälplös.

Nytt år

Flickorna har valt blommor till dig, Nils.