Två år

Grattis på födelsedagen! När solen sken i morse var vi vid din grav och sjöng. Vi älskar dig.

Åter igen

Nils! I morgon är det två år sedan mamma jobbade sin sista dag för att vara ledig ett par veckor innan du skulle födas. Två år.

Jag minns den sista veckan, jag minns hur jag satt på trappan i solen, klappade magen och längtade. Men jag minns inte vem jag var. Jag minns inte hur det kändes med allt.

Älskade Nils. Varenda dag saknas du och den här tiden är bara din. Fast jag önskar så mycket att den vore vår.

Ajajaj

Mamma hittade just en text jag skrev den 13 maj 2008, alltså dagen efter du dog. Det gör så ont, Nils. Kroppen minns. Hjärtat minns. Hjärnan mins. Det gör så ont. Jag vill inte. JAG VILL INTE!!!

"Så var jag tillbaka där det började. De varma vattendropparna rinner nerför mina bröst och min mage. Min mage. Du kunde fortfarande ha legat där, men du ville ut. Du ville skynda dig till världen, till oss, för du visste att du inte kunde stanna.

Vattendropparna värmer inte. Jag fryser. Jag är naken. Jag är ensam. Jag är tom.

Natten då förlossningen drog igång stod jag i samma dusch och lät de varma vattendropparna rinna nerför mina bröst och min mage. Jag log och hade värkar. Jag var lycklig, för du skulle komma. Du skulle komma och livet skulle aldrig mer bli sig likt."

Det var orden jag skrev och inget har förändrats sedan dess. På söndag är det en vecka till din tvåårsdag. Vad önskar du dig, min älskling?

Om här och nu

I dag har solen skinit, Nils. Siri, pappa och jag har varit ute nästan hela dagen och Siri har gått omkring på gräsmattan och lekt med sin hink och spade. Vi har tittat på blommor och pappa har kapat ved.

Jag satt på den lite fuktiga gräsmattan med solen i ögonen och tittade på din vackra lillasyster och kände att livet är ganska bra. Ändå. Trots att du saknas så hela bröstet värker, trots att vi snart ska fira din andra födelsedag utan att du är med.

Och jag känner, som alltid, hur underbart livet kunde varit om även du var här.

Döende

Du var döende redan när du föddes, Nils. Du levde ett kort liv, men du levde ett helt liv. Vi tog tillvara på varje liten stund tillsammans och vi njöt, alla tre! Vi visste att varje ögonblick kunde vara det sista. Döden var hela tiden närvarande, men framför allt var livet närvarande!

Fastän du dog så ung så levde du på övertid. Läkarna gav oss inget hopp, men det gjorde du. Du var en riktig kämpe och du kommer alltid att leva i våra hjärtan och minnen.

Alla föds döende men alla har inte förmågan att njuta av livet.

Ett år, elva månader och en dag

I natt brast fasaden, mammas kropp skälvde i snyftningar. Jag orkar inte andas, men kroppen gör det åt mig.

Jag är så trött, Nils. Jag är så trött på att sakna dig, så trött på att sorgen aldrig försvinner och smärtan aldrig går över. Jag är så trött på att älska dig på distans.

Du är en stor pojke nu och jag är så trött på att du var liten sist jag fick hålla dig. Jag älskar dig.

Nils!

Förut var jag inne hos din lillasyster och stoppade om henne. I söndags var vi hos dig och skottade snö.

Dag blir natt och vinter blir vår. Jag saknar dig alla tider, alla dagar, alltid.